Krönika. Det finns folkmakt, så kallad demokrati. Och det finns makt där bara de som har pengar bestämmer, kapitalism. När man blandar dessa former av makt bildas i värsta fall en livsfarlig cocktail: korruption.
Daniel Suhonens bok, Partiledaren som klev in i kylan, handlar delvis om detta.
Jag känner Daniel Suhonen sedan länge, men hade inte träffat honom på en tid då vi sågs som hastigast vid hans bokrelease. Jag påpekade att boken var väldigt tjock. Femhundra sidor om Håkan Juholts uppgång och fall. Fanns det verkligen så mycket att berätta?
Det gjorde det, visade det sig när jag börjat läsa. Genom att göra ett nog så plågsamt snitt rakt genom partiet, under Juholts knappa år vid rodret, visar Suhonen hur de politiska processerna fungerar.
Jag vet inte hur Suhonen, som varit socialdemokratisk tidningsredaktör i många år, lyckats omvandla sig till flugan i taket och bevista mötena i partiets högsta ledning. Förmodligen genom bandupptagningar som någon gett honom.
Över huvud taget läckte partiet som ett såll. Expressens reportrar kunde stå utanför partihögkvarteret och referera direkt vad som sades inne på ett slutet möte.
Att sedan 695 journalister är ackrediterade till riksdagshuset gör inte saken bättre. Där finns alltid en journalistaxel att gråta ut mot för en besviken riksdagsman.
Som om det inte räckte finns det tusentals lobbyister. Vanligtvis avgångna politiker som kan spelet och vet var man ska sätta in stöten på sina tidigare kollegor. ”Primesossarna” har blivit ett begrepp bland konsultföretagen, och på Prime var den förre SSU-ordföranden Niklas Nordström delägare. Företag som dessa hade ett förfärligt bestyr att försvara vinstdrivande vårdföretag efter den så kallade Caremaskandalen för några år sedan.
Håkan Juholt gick, enligt Suhonen, hårt ut emot dessa krafter och försökte bland annat stoppa vinster i välfärdsbolagen. Han vann folkets uppskattning. Men pendeln slog tillbaka och Juholt ”fastnade med mustaschen i brevlådan”, då han felaktigt anklagades för att fuska till sig hyresbidrag.
Varför är då en del socialdemokrater så intresserade av att privatisera välfärden? Man bolagiserade ju bland annat SJ och man införde den världsunika friskolereformen.
Konspiratoriskt kan man undra om sossetoppar använder demokratin som en språngbräda till ett lönsamt liv inom näringslivet efter riksdagen? Så vitt jag vet är nästan alla avgångna toppsossar allra minst bankdirektörer.
Men det finns också andra krafter inom socialdemokratin, och framför allt inom fackföreningarna. Daniel Suhonen tillhör dessa. Det folkhemstrygga Västertorp gjorde honom till en evig vänstersosse, trots en hård uppväxt.
Boken är en våldsam uppgörelse med delar av socialdemokratin, ”fadershuset”, där han avslöjar allt som är värt att veta och lite till. Nu är han uppenbart ute i kylan. Han arbetar inte längre för partiet, men är kvar i fackföreningsrörelsen. Frågan är om ”fadershuset” någonsin kommer att ta honom tillbaka och i så fall på vilka villkor?
