Debatt. Lär de sig aldrig!? ropade jag till framför teveapparaten när Kommunalskandalen briserade. Varför skämmer fackliga höjdare så ofta ut sina fackföreningar, varför fläckar de ner den fackliga idén? För det är ju inte första gången, eller hur? Gång på gång samma beteende.
I mer än 40 år har fackligt värv besudlats av skandaler som får all slags borgerlighet att jubla och klappa händer.
Facket har förändrats. Det är inte som på farsans tid. Avståndet mellan medlem och ombudsman har ökat. Medlemsdemokratin har fastnat i en stadgeparagraf, blivit en formalitet. Undra då på att det blir som det blir: Vi får fackliga furstar som tror att de kan göra i stort sett som de vill. Och det kan de ju.
”Vi ska se över förbundets spritkultur”, klämde Kommunals ordförande Anneli Nordström till med. Men spritnotor och vidlyftiga representationskonton är ju bara symtom på ett fackligt virus. Själva sjukan består i en djupt odemokratisk furstekultur.
Skandalerna kom också i takt med fackets förvandling, från rörelse till myndighetsliknande institution. Från att ha burits fram av en någorlunda levande medlemsdemokrati till att förtvina inifrån av en avgrundsliknande klyfta mellan medlem och förbundsledning.
Tillfället gör tjuven, eller snarare fursten, för så ser jag den mörka sidan i den fackliga kulturen. Den föder auktoritära manér, maktfullkomliga ombudsmän, oftast män som knäpper med fingret och förväntar sig lydnad. Furstemanér som demonstrerar en närmast ofattbar oförmåga att fatta kärnan i arbetarrörelsens värderingar – jämlikhetstanken. Manér som kan visa sig på lite olika sätt och inte med nödvändighet i flott representation och ett extravagant leverne (se transportbasen Hans Ericson på sin tid) utan lika gärna i mer vardagliga sammanhang på fackexpeditionen genom att kuscha, sätta sig på och förödmjuka andra.
Lillemor Arvidsson, en tidigare ordförande i Kommunal (1988-95), lämnade i förtid sitt ordförandeskap på grund av magsår. Långt senare berättade hon om hur ”ont i magen” hon fick så fort hon närmade sig förbundsexpeditionen. Alla har ju inte stålmage, och många, många ser och har sett inifrån en facklig kultur där ensamhet, en gnagande känsla av otillräcklighet och stor rädsla för att göra fel inte sällan frodas.
Många, många före och efter Lillemor Arvidsson har känt att det inte står rätt till, men hållit mun. Av missriktad lojalitet, av rädsla för att hamna i onåd. Visselblåsare blir bannlysta i en kollektivistisk furstekultur där individens samvete och personliga integritet inte står högt i kurs. För i facket ska vi ju hålla ihop, eller hur?
Men jag har inte resignerat. Och jag böjer mig inte för herrskap, fackliga eller andra. Jag blir mest förbannad, sorgsen och förbannad. Och tron på facket släpper jag aldrig. Jag vill reformer som demokratiserar facket, vänder pyramiden upp och ner. Jag vill räfst och rättarting med en kultur som besudlar allt vad arbetarrörelsens värderingar innebär. Jag vill att facket ska återvända till sina medlemmar.
Om inte mycket eller något av den pånyttfödelsen sker lär facket fortsätta att förtvina i skuggan av sin storhetstid.
