Krönika. Vad är det som stannar i minnet? Fragment. Korta episoder ur en skir försommardag, en skidutflykt då man tappade vantarna, den första gången som vi såg varandra. Oviktigt och avgörande om vartannat. Det är obegripligt vad minnet väljer åt oss att ha kvar.
Likadant är det med läsupplevelser eller filmer. Det är några få sekvenser som stannar. Allt det andra drunknar i den enorma grynvälling som alla våra upplevelser under en dag, en månad, ett år, ett decennium innefattar.
Jag ser några munkar i fotsida dräkter. De puffar en skock barn framför sig. Det är bråttom. Barnen måste gömmas undan. Det är ur Louis Malles film, ”Vi ses igen, barn”. Han skildrar här sin egen skoltid under vintern 1943–44. Det är världskrig. Frankrike är ockuperat av de tyska nazisterna. Två små pojkar har blivit bästa vänner. Julien och Jean. Men en sak skiljer vännerna åt, den ene av dem visar sig vara av judisk börd.
Frankrike är under den här tiden fullt av människor som vill hjälpa. Som gör motstånd mot ockupationsmakten. Men Frankrike är också fullt av medlöpare. Människor som tjänar på ockupationen. Människor som skvallrar för Gestapo. Därför den där bilden i mitt minne som stannat kvar; den av den katolska skolans munkar och den lilla barnskocken. Bråttom, bråttom!
Ska vi ha det så?
Julien och Jean. Två pojkar som blev bästa vänner. Julien som inte kunde förstå varför hans kompis inte kunde sitta med på lektionerna längre. Varför Jean måste gömmas. Jean, men inte han själv. Ja, varför måste vännen hållas dold? Därför att var han ett villebråd. De nazistiska ockupanterna ville skicka honom till koncentrationsläger.
Intoleransen i världen ökar. Oförståelsen för att vi har olika tro. Olika historier. Det är som om klockans visare hade börjat snurra baklänges. Som om det hoppfulla 1960- och 70-talen aldrig funnits. Jag hör till samma folkhemsgeneration som Göran Greider. Vi som är födda 1959 och däromkring. Vi som vuxit upp i tron på att insikterna ökar. Att mänskligheten steg för steg skulle göra världen till en bättre plats att leva på. Sydafrikas apartheid måste upphävas. Svält och fattigdom upphöra. Pension, omsorg och sjukvård för alla skulle vara en rättighet, och inte något som kunde köpas av välbärgade. Människor av olika bakgrund och börd skulle sträcka varandra händerna över jorden. FN var starkt. Allt skulle bli bättre. För alla.
Men så, i det sena 1970-talet satte Näringslivets ekonomifakta i gång sina kampanjer: Satsa på dig själv! Ego-trenden tog fart. Och vi har inte repat oss. Vilsenheten har brett ut sig. Otryggheten. Letandet efter syndabockar är i full gång. Enkla lösningar. Hat.
I mars månad den 22:a kan vi välja väg. Ta ett steg mot ett mänskligare samhälle genom att ge de rödgröna ett ännu starkare mandat än det som gavs i september.
Det är ett fragment till som stannat i mitt huvud, ur den där filmen. Det är på slutet. Den munk och lärare som skyddat Jean, som kämpat för pojkarnas liv, blir hämtad av Gestapo-män. Någon kollaboratör har tjallat. Nu leds han i väg mot en oundviklig och snabb avrättning. Pojkklassen står och stirrar, skräckslagna och undrande. Då vänder han sig om mot dem och säger: ”Au revoir, les enfants”, det vill säga; ”Vi ses igen, barn”
