Ledare. Transports medlemmar har lika betalt för olika arbete. Det är ett skämt som hörs ibland och som faktiskt rymmer ett mått av sanning.
Förbundet är i princip det enda på hela arbetsmarknaden som inte infört individuella löner – utan hållit fast i så kallade tarifflöner. Det vill säga om fack och arbetsgivare i förhandlingar kommer fram till att exempelvis chaufförslönerna ska höjas med 700 kronor, då får alla just den summan. Inte mindre. Oftast inte mer heller.
Är det rättvist? Det är ju sällan en grupp anställda utför jobbet exakt lika idogt eller snabbt. Är det då inte rimligt att arbetsgivarna och facket fördelar lönekakan olika mellan de anställda?
Frågar du Transports arbetsgivare är svaret givet. De skulle ge bort vänstra handen för att få införa individuella löner, i-löner, även för transportarbetarna. Kravet kommer i den här avtalsrörelsen också, var så säker.
På den fackliga kanten finns redan ett helt batteri av argument mot individuell lönesättning. Det är svårt, tidsödande och leder till splittring och orättvisa. Arbetsgivarna har heller aldrig kunnat leverera svar på hur de förment slöa, slitna och lata arbetstagarna förväntas reagera när de straffas med noll kronor i lönelyft.
Tar de sig i kragen? Blir de verkligen mer entusiastiska och börjar prestera bättre? Eller blir de tvärtom ännu mer uppgivna? Vad är i så fall vunnet för företagen och samhället?
I nästa års stora avtalsrörelse är de individuella lönerna, trots invändningarna, en självklarhet för 98 procent av landets arbetstagare. Systemet är cementerat på arbetsmarknaden. Ändå stökar i-lönerna till det. Kommunal kräver den här gången ett riktat lönelyft till en enda medlemsgrupp – undersköterskorna. Det handlar om i runda tal 800 kronor extra i månaden, utöver vad andra får.
Skulle Kommunal lyckas driva igenom kravet vill förbundet fördela även denna jämställdhetspott individuellt, utan någon garanti om ett lägsta påslag till alla. En del sköterskor får alltså räkna med noll kronor i lönehöjning.
Hade Kommunal gjort som Transport – det vill säga givit 800 kronor till var och en av undersköterskorna – då hade facket och arbetsgivaren kunnat skriva in hela ökningen i kollektivavtalet. Resultat hade automatiskt blivit en höjning av lägstalönen med 800 kronor! Varje ny sköterska som anställs hade också fått del av förbättringen.
Individuella löner bidrar till att minimilönerna fryser fast i botten. Det är en konsekvens som arbetsgivarna talar tyst om. Inte så märkligt förstås. I alla tider har företagen slagits för lägre ingångslöner och mer låglönekonkurrens mellan arbetare.
Det märkliga är att även fackförbunden pratar väldigt lite om i-lönernas effekt på kollektivavtalens lägstalöner. Tystnaden är extra paradoxal nu när LO pekar ut just höjda lägstalöner som en av de viktigaste fackliga uppgifterna de kommande tolv åren.
