Krönika. Är det okej att gråta offentligt av annan orsak än att ditt favoritlag just vann eller förlorade sin serie, eller har du så länge fått höra att du ska skärpa till dig när du visar känslor att du inte längre kan gråta ens om du vill?
Får andra tala om för dig vilka mönster och färger som är okej på dina privata kläder?
Känner du att du kan älska den du vill utan rädsla och nämner du din partner vid namn på arbetsplatsen när någon frågar hur det går i förhållandet?
Är du bekväm med att söka sjukvård när febern och hostan inte verkar gå över, eller tar du ett par värktabletter extra och kör på tills du är helt sänkt?
Om det är själen det värker i, går du till en psykolog och pratar om det, eller håller du tyst medan världen känns allt mörkare och det till slut inte längre hjälper med självmedicinering?
När du fått barn, tänker du ta ut halva föräldraledigheten, eller hade du inte en tanke på att göra det, för du har väl viktigare saker för dig än att sitta hemma och glo på en unge?
Jobbar du förresten all övertid du kan få, så att du tillbringar ännu mindre tid med familjen, eller med vännerna, om du nu inte har en familj?
Om det nu inte går jättebra i din relation – är du säker på att du får halva vårdnaden om barnen vid skilsmässan eller uppbrottet, eller tror du att din partner kommer att få tillbringa mest tid med dina barn under deras uppväxt, trots att du gärna skulle vilja träffa dem lika mycket?
För din skull hoppas jag innerligt att du genom den här texten har fnyst högljutt åt mina frågor och sagt att du naturligtvis själv bestämmer över dina kläder, dina känslor och din familj.
Rent statistiskt sett vill jag ändå säga att om du nu identifierar dig som man så är risken större att du just nu sitter klädd i en rutig skjorta än i en rosablommig T-shirt, att du i ett förhållande med en annan man inte nämner det på jobbet eller ens visar era känslor offentligt, samt att du löper en oproportionerligt stor risk att dö i förtid på grund av att du inte söker vård i tid när kroppen eller själen värker sönder.
Vid separation förlorar du oftare vårdnaden än vad du borde behöva göra, för du har troligen inte varit hemma lika mycket med barnen och då bedöms det att barnen har starkast anknytning till den som varit hemma mest, vilket oftast är mamman.
Känns det här orättvist och fel? Bra.
Det är bara när vi sett och blivit medvetna om orättvisor som vi kan göra något åt dem.
Anser du att män är människor och inte djur?
Utmärkt. Har män då förmåga att själva ta ansvar för sina känslor, sina åsikter och sina handlingar? Ja, naturligtvis har de det.
Vare sig du identifierar dig som man, kvinna eller annat, så är vi alla människor och om du anser att alla människor ska ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, då är du ju feminist, precis som jag. Det kommer jag fortsätta vara, för min sons skull likväl som min dotters.
För i ett bra och demokratiskt samhälle så får vi vara den vi är, oavsett vad vi hade mellan benen när vi föddes.
