Krönika. Allt är inte vad det synes vara: Det går till exempel järnvägsräls mellan Stockholm och Göteborg. På den går det tåg; godståg och persontåg. Tanken med detta är naturligtvis att gods och människor ska kunna transporteras så snabbt och billigt som det är möjligt mellan städerna… FEL! Så är det inte!
Numera är anledningen till att det går tåg mellan Stockholm och Göteborg att ett antal bolag, placerade runt hela jordklotet, ska tjäna så mycket pengar som möjligt.
Resultatet? Att inget fungerar. Ingen sköter sig, varken entreprenörerna som har hand om rälsen eller de som kör tågen. De som ansvarar för rälsen har beting och vill helst ha arbetsfria inkomster. Ungefär som när man auktionerade ut barn från fattighusen förr i världen. Den som tog minst betalt fick barnen.
För entreprenörerna gäller det att blunda med öppna ögon inför trasiga växlar, sliten räls och hängande kontaktledningar.
Så nu går bolagen med vinst. Men hela järnvägsnätet håller på att braka ihop i en jättelik infarkt. Enligt experterna är det inte frågan om den stora kraschen kommer, utan när.
Skolan är till för att alla ska få en likvärdig utbildning, att alla ska kunna studera till det de vill bli och finner sig bäst lämpade för, tror nog de flesta…
FEL igen!
Dagens skola är till stor del till för att skapa vinster åt ett antal privata intressenter. Det sker genom att skilja ut de högpresterande eleverna från resten. Då ökar intresset och elevtillströmningen till de skolorna. Samtidigt går det att sätta undan pengar i så kallade räntesnurror (man lånar av sig själv till ockerräntor) på behagligt skattefria platser som Caymanöarna eller Bahamas.
Resultatet är en ekonomiskt, klassmässigt och ibland religiöst segregerad skola där kommunerna får gå in och ta hand om de resurssvagaste eleverna. Och där den allmänna kunskapsnivån sjunker som en sten enligt alla tillgängliga undersökningar.
Det sorgligaste av allt är att bolagiseringarna och privatiseringarna har beslutats av hela riksdagen med undantag av Vänsterpartiet. Inte minst under socialdemokraten Björn Rosengrens tid som näringsminister. Att återföra de bortslumpade tillgångarna till allmän egendom är därför inte så lätt, ens under en rödgrön regering.
Ett annat problem är att hundratusentals människor nu jobbar inom privata företag som tidigare var gemensamt ägda. Dessa måste först få sägas upp innan de kan återanställas hos statliga och kommunala bolag. Och sparken vill ju ingen ha, även om det bara är för att byta företag.
Politiskt mod är alltså vad som krävs nu när politikernas försök att leka affär och privatisera allt från Apoteksbolaget till järnvägsunderhållet har gått över styr, och alla vill smita undan kostnader och ansvar.
Dansen kring guldkalven går som till ett självspelande piano. Frågan är bara hur länge vi orkar dansa?
