Ledare. Förra månaden skrev vi om bilvårdsanläggningar i Karlskoga. I en mening beskrev jag hur några "mörkhyade män smyger undan" när facket kommer på oanmält besök på en icke namngiven biltvätt. Formuleringen och ordet mörkhyade har väckt kritik, framför allt från fackligt aktiva.
Syftet med ordvalet var inte att peka ut några personer som kriminella eller klandervärda. Tvärtom var själva utgångspunkten att det finns belägg för att bidragsanställda, papperslösa och folk med invandrarbakgrund utnyttjas hänsynslöst just i den här branschen. De får ofta osäkra påhugg, låg svart lön och arbetsmiljön är inte sällan undermålig.
Jag ville med min beskrivning visa att jag på den här biltvätten troligen mötte sådana personer. Människor som jag, mot bakgrund av deras agerande och utseende, bedömde ligger i farozonen för att bli utnyttjade av en arbetsgivare som inte ens ville tillstå att han hade personal anställd.
Det var arbetsgivaren jag ville åt, inte personalen.
Man kan möjligen tycka att ordet mörkhyad inte ska användas i något medialt sammanhang. Inte ens om man skildrar människors utsatthet. I så fall har jag trampat i samma fälla som bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet som nyligen rapporterade om Stockholms central där maskerade ligister jagade ”mörkhyade” personer genom stationsbyggnaden.
Den stora gruppen av nytillkomna människor i Sverige kommer att vara ett hett debattämne. Länge. Inte minst handlar det om arbetsgivarnas oblyga krav på sänkta löner, som motiveras med att utbudet av arbetskraft ökat kraftigt.
För den som vill studera effekterna av sådana åtgärder finns redan fullskaleexperiment. Ett är taxi. Där har bristen på fungerande minimilöner skapat ett haveri med överetablering, orimligt långa arbetstider, usel timförtjänst och tricksande med lönebidrag och nystartsjobb.
Vältaliga företrädare för Svenskt Näringsliv hävdar att sänkta ingångslöner inte kommer att leda till generella lönesänkningar.
Ursäkta om jag skrattar.
LO och Svenskt Näringsliv formerar sig nu som bäst inför avtalsrörelsen. Det är lätt att glömma att tiotusentals transportarbetare över huvud taget inte har kollektivavtal på sina arbetsplatser.
Många vet inte att de då går miste om stora pensionspengar. En lastbilschaufför som tjänar 300 000 kronor om året får varje månad 1 125 kronor inbetalt på sitt eget tjänstepensionskonto. Förutsatt att det finns avtal alltså.
Ett avtal som bygger helt på att det finns en stark fackförening. Inte som i taxi där majoriteten av förarna är oorganiserade.
