Debatt. Seko sjöfolk sänker lönen för sjömän inom sitt avtalsområde med 22 procent. Ni läste rätt. Fackförbundet Seco sjöfolk håller i yxan. Det nya avtalet gäller från och med den 2 april i år.
Hur kan det komma sig att Seko sjöfolk så bundits upp av sin motpart Svensk Sjöfart att facket accepterar ett lönesänkaravtal som saknar motsvarighet i den svenska fackföreningens historia? Årets avtal ger också redaren rätt att sparka i land hälften av alla svenska matroser och motormän och ersätta dem med asiatiska sjömän.
Varför stödja en näring som inte bär sina egna kostnader?
Den 1 januari i år beviljade Sveriges riksdag rederinäringen en särskild tonnageskatt. Det är en platt skatt, en våt dröm för varje nyliberal.
Anni Lööf (C) är den i riksdagen som starkast driver frågan om bolagsskattens bortdöende till förmån för en platt skatt. Om detta är bra eller dåligt kan diskuteras, men den platta tonnageskatten är budgeterad som rederistöd. Den kommer att kosta oss skattebetalare 45 till 50 miljoner kronor per år (källa: tidningen Sjöbefälen nummer 1 2017).
Sedan tidigare slipper rederierna betala arbetsgivaravgifter. Rederistödet visar att den svenska rederinäringen inte bär sina egna kostnader. Ytterst är det riksdagen som beslutat om dåligt lönsamma rederier ska subventioneras och kunna fortsätta bedriva förlustbringande verksamhet.
Detta gäller till exempel inte SJ. Målet har där varit att varje bandel ska bära sina egna kostnader.
1945 fanns i det 2 076 svenska lastfartyg. 1981 återstod bara 484 svenska handelsfartyg. 117 av dem var mindre kustgående fartyg med lastkapacitet under tusen ton.
Svensk statistisk årsbok visar att svenska godsvolymer över tid har överförts från svenska fartyg till järn- och landsväg och till utländska lastrum. För att bromsa en då 35-årig neråtgående sjöfartstrend infördes regeringen Fälldin (C) 1982 ett mycket egendomliga rederistöd. Redaren fick behålla den sjömansskatt som dragits från rederiets anställda sjömän (SFS1982:784).
Trots rederistödet minskade den svenska handelsflottan de fem följande åren med 9 procent från 484 till 444 lastfartyg. Problemen i närsjöfarten var inte så små att de anställdas kvarhålla skatt räckte att rädda mindre rederier. 1986 återstod endast 40 båtar med lastförmåga under tusen ton (mot 117, 1981). Nedgången för det mindre tonnaget var 34 procent. 1987 permanentades rederistödet i ovan beskriva form. Det gäller alltjämt.
Regeringen Carlsson (S) avskaffade valutaregleringen 1989 vilket underlättade utflaggning till sådana skatteparadis som saknade bolagsskatt och som inte bryr sig om efterlevnaden av ILO:s minimilöner (även kallade TCC-löner av engelskans total crew and cost). TCC-avtal godkändes som internationellt sjöfackligt avtal i hela världen av ITF-kongressen i Madrid 1983. Tolv år efter valutaregleringen har avskaffats har den svenska handelsflottan minskat med 63 procent.
Lika lön för lika arbete på samma arbetsplats tas bort.
Nu träder de sjöfackiga organisationerna in. Lösningen är att sparka i land varannan sjöman och ersätta svenskarna med lågavlönad asiatisk arbetskraft.
Så sker. Varannan sjöman friställs och ersätts med filippinska sjömän till löner som liknar TCC-löner och som döpts till TAP (tillfälligt anställd personal). Fartygen blir segregerade arbetsplatser, med två olika lönesättningar för samma arbete. Som lök på laxen får också de ombordanställda asiaterna sämre välfärd än andra tillfälliga gästarbetare i moder Sveas hägn. För att göra undantagen lagliga måste TAP köras i riksdagen. Samtliga riksdagsmän, utom två, röstade igenom TAP i december 1998.
Ambassadör Ulf Håkansson i Manilla, där TAP-sjömännens arbetstillstånd utfärdades, blev så till sig i trasorna att han i en intervju för Svensk Sjöfarts tidning (7/2001) på fullaste allvar föreslog att TAP borde utvidgas till vården. Det finns billiga filippinska sjuksystrar som mer än gärna tar jobb i Sverige till TAP-löner. Citat: ”Redan inom några år tror jag att vi får se filippinsk arbetskraft i den svenska vården.”
Till sitt yttre är TAP ett fackligt avtal som ersätter svenska sjömän med asiater.
TAP- avtalet förutsätter att staten betalar A-kassa, som ett dolt rederistöd, för varje svensk sjöman som blir arbetslös på grund av TAP. I maj 2005 fanns det 220 mönstrade TAP-styrmän. Det fanns samtidigt 104 arbetssökande styrmän i Sverige. Varje sjöman som friställs på grund av TAP bidrar med sin arbetslöshet till TAP-avtalets besynnerliga form av företagssubvention.
Har TAP stoppat utflaggningen? Nej! Mellan 2001 och 2015 utflaggades 153 rederistödberättigade fartyg. 2015 fanns 101 stödberättigade fartyg kvar, resten är utflaggade. Mot löfte att behålla 101 stödberättigade fartyg har riksdagen i år gått med på tonnageskatt. Seko sjöfolk har gått längre och gått med på att än andra gång sparka i land hälften av alla svenska matroser och motormän. TAP-kvoten ökats i år från tillåtna 50 procent TAP:are och 50 procent svenska sjömän, i varje rederi, till 75 procent TAP:are och 25 procent svenskar. Dessutom sänks TAP:arnas löner med 22 procent, från 1 800 US-dollar i månaden 2016, till 1 400 US-dollar i månaden 2017. En löneminskning på cirka 40 000 kronor per år!
Hur försvarar Seko sjöfolk denna ringdans kring guldkalven? Jo, om inte Seko sjöfolk gör som redarna vill inför redarna ett Svenskt internationellt sjöfartsregister, med löner och anställningsvillkor som (något tillspetsat) blir likvärdigt med vad lokal gast får på Kongofloden. Bull-shiit! Det är riksdagen som äger frågan och som har sista ordet om ett Svenskt internationell skeppsregister, inte Seko sjöfolk.
Varför mobiliserar inte Seko sjöfolk sina medlemmar?
I ”Nyliberalismens triumf och fiasko” (2013) visar Carl Tham (S) att ett viktigt nyliberalt mål är att begränsa facklig makt. Det finns inget bättre sätt att begränsa facket än att begränsa medlemmarnas mötesmöjligheter. TAP:arna är utan undantag anslutna till Seko sjöfolk. Men hur ska de kunna samlas och göra sig hörda, spridda som de är på världshaven? Hur ska de som blivit arbetslösa på grund av TAP kunna göra sig hörda?
Båtarna finns. Svensk industri saknar inte lastrum. Varför då använda skattebetalarnas pengar till subventioner som ger oönskat resultat? Subventioner snedvrider konkurrensen och riskerar skapa krav på likvärdiga subventioner i andra näringar. Rederisubventioner och TAP-avtal har varit fullkomligt verkningslöst.
Sjöfartens nedgång har varit kontinuerlig sedan 1945. Nedgången har andra orsaker än brist på statligt stöd. Det finns ingen brist på fartyg vare sig i svenska hamnar eller world wide. Om andra länder vill subventionera sina fartyg. Tacka och ta mot. Det är i alla fall bättre än att kasta svenska skattebetalares pengar i sjön I bokstavlig betydelse!
