Davids krönika. Bokläsandet minskar. Förlagen går back. Deras eviga strategimöten hjälper föga och de drar ner på personal och sparkar författare. Ljudböcker går lite bättre men där är avanserna så små att de knappt täcker sina kostnader.
Själv gillar jag ändå att hålla i en välskriven pappersbok. Och att långsamt läsa den ger på något sätt en märklig känsla av närvaro.
Det finns också ett slags poesi i det personliga berättandet. Som i Britt Edenstjärnas självbiografiska roman Enda kvinnan ombord. En berättelse om hur hon som ung på 1970-talet arbetade som maskinelev på ett litet tankfartyg.
Boken är både ett tidsdokument över en betydligt radikalare tid och om hur illa en ung kvinna kunde behandlas, både av en del manskap och av befälen ombord.
Britt Edenstjärna och många kvinnor med henne stod för kampen för jämställdhet och hon gjorde intrång i den mest förborgade delen av den manliga världen, sjömännens.
Boken är välskriven och intressant även om de förklarande delarna kan bli lite långa. Desto bättre är beskrivningarna av hamnbesöken där hon såg hur befälen gick loss med alkohol och prostituerade.
Och hur hon liksom gled mellan att vara en av arbetskamraterna, samtidigt som hon var en särling bara för att hon var kvinna.
Överhuvudtaget är männen ombord vilsna och vet inte hur de ska tackla umgänget med sin enda kvinnliga kollega. Vad kan man säga, hur ärlig kan man vara? Deras brist på kärlek och sex är stor där man kajkar runt i Östersjön i månader och språket blir därefter.
Först tänker jag att det var en annan tid då för en ung kvinna i ett mansdominerat yrke. Sedan inser jag att sjömännen, åtminstone i norra Europa, nu gått upp på land och att de ofta kör lastbil. Och hur har kvinnorna det egentligen i vår bransch? När de nattparkerar på trånga parkeringsplatser där det i bästa fall finns en toalett.
Där de liksom vi män sover i bingen som det knappt går att vända sig i med draget och kallraset från fönstren. Lika mörkt är det som i de hamnar Edenstjärna beskriver, och liksom i dem smyger tjuvar och rånare omkring.
Enda kvinnan ombord ger mig en bild av dåtiden. Men som så många gånger förr inser jag att det inte heller nu kan vara så lätt för kvinnor i transportbranschen. Att de inte bara har tryck på sig från arbetsgivaren att ofta, än mer än männen, tvingas bevisa sin kompetens. Plus att de har männens blickar riktade mot sig av alla möjliga anledningar. Ett jämställt samhälle verkar fortfarande vara långt borta.
