Davids krönika. Egentligen vill jag inte skriva det här. Det som har hänt, har hänt. Någon i en Tesla gjorde ett misstag i halkan vid avfarten till Sillekrogs parkering, en lastbilschaufför (jag) blev påkörd efter att Teslan studsat in i trailern.
Men ingen dog eller blev allvarligt skadad trots att personbilen höll gott och väl hundra kilometer i timmen och jag flög flera meter.
Jag har skrivit om händelsen tidigare och saken är utagerad – eller hade kunnat vara det om följderna av den nu inte fått rent komiska konsekvenser.
Jag gjorde som alla sa: polisanmälde trots att polisen vägrade komma till olycksplatsen. I skaderapporten erkände Teslaföraren sin skuld. Att hon kommit alldeles för snabbt in på lastbilsparkeringen och träffat mig, förmodligen med bilens backspegel, där jag stod pressad mot trailern.
En kvinnlig polis tog emot anmälan och läste igenom den med fotona på den skadade Teslan (som fick bärgas från platsen), mina trasiga kläder och den lätt tilltufsade trailern och konstaterade.
– Du kunde ha dött!
Men efter ett par veckor kom ett brev från Polismyndigheten med deras arbetsbesparande favoritsvar: ”Förundersökningen nedlagd”.
Motiveringen var: ”Ord står mot ord och inga oberoende vittnen finns”.
Om de ens brytt sig om att höra den vållande föraren i Teslan, så måste hon ha ljugit. Trots att hon satt och grinade i lastbilshytten efter olyckan och frågade hur hon kunde gottgöra för det hon ställt till med.
Företaget jag jobbar för har varit schyst. Alla papper har blivit ifyllda och jag har fått mina tusenlappar i försäkringspengar. Man gick också ett steg längre, undersökte olycksplatsen och påtalade för Trafikverket att där inte fanns någon hastighetsbegränsning.
Verket agerade förvånansvärt snabbt och nu är hastighetsskyltar uppsatta – på sjuttio (70) kilometer i timmen!
Alltså, man ska tillåtas köra i sjuttio in på en mack och en parkering där det finns både barn och vuxna, folk som tankar eller fixar med sina bilar. I praktiken en återvändsgränd med alla stillastående fordon.
Dessa skyltar kanske blir den mest livsfarliga konsekvensen av påkörningen den där januariförmiddagen. Och hur tänkte vägarbetarna som satte upp skyltarna? De arbetare vi chaufförer – som fortfarande har några hjärnceller kvar – värnar så mycket om. Finns det inte någon samvetsklausul för skyltuppsättare? Typ: ”det här går bara inte.”
Ibland undrar jag vad som har hänt med det här landet. När slutade folk tänka? När slutade folk bry sig om rätt och fel och om andras liv?
