Krönika. – Jo, det är sant. Han lejde in en östchaufför att köra åt sig medan han stannade hemma och pillade sig i naveln. Tiotusen i månaden gav han bulgaren och tog hand om resten av lönen själv. Det gick bra ända tills hans åkare skulle ut och köra en dag. Då upptäckte han att det var fel snubbe i bilen och att denne inte kunde ett ord svenska. Vilket liv det blev!
Den här typen av föga politiskt korrekta historier kan man höra lite här och var. Så hedrande är de väl inte. Men ibland svallar känslorna när man inser att det inte längre är sextio procent utländska lastbilar på E4:an, utan minst åttio. De flesta är registrerade i de baltiska staterna, så om cabotagereglerna följs måste vi ha en gigantisk handel med just de länderna. Det tror jag inte att vi har.
I stället är det nog så att de och många andra åkerier från forna öststater blåser oss på miljarder i skatteintäkter, dumpar lönerna, ställer till olyckor och kör olaglig inrikestrafik. Allt enligt våra inhemska fördomar, som dock ideligen bekräftas i polisrapporter, akademiska avhandlingar, tidningsartiklar och tv-program.
Det är helt uppenbart för alla, utom ett antal moderata riksdagsmän och en och annan vilsen sosse, att de öppna gränserna kommit alldeles för tidigt. Och att vårt ekonomiska system inte klarar av anhopningen av utländsk svart arbetskraft, dieseltjuvar och maffia.
Frihandel är nog bra, men ingen verkar ha tänkt på samhällsekonomin. Och nu har läget blivit akut då alltför lite skatt kommer in. Cirka sjuttio miljarder fattas totalt, enligt Skatteverket, på grund av svartarbete. Samtidigt behöver försvaret, skolan, sjukvården och ”you name it” byggas ut.
Jag har dock inte blivit nationalist eller Sverigedemokrat. Jag tror tvärtom att invandringen på sikt ger betydligt mer än den kostar, och att gränserna skulle kunna öppnas än mer så småningom. Men det förutsätter att alla som är här, även de som arbetar tillfälligt, hjälper till och deltar i samhällsbygget. Exempelvis genom att betala skatt.
Om man inte vågar tala om detta, vilket man genomgående vägrar inom politiken, så spelar man de främlingsfientliga krafterna i händerna.
Ute på vägen är det nu så att jag helt tröttnat på de där skitiga vraken till lastbilar, som kör om i hundratio och svänger in tre centimeter framför vindrutan. Förr hjälpte jag gärna chaufförer, oavsett varifrån de kom, med alltifrån starthjälp till att visa vägen. Nu har jag inte någon lust med det längre.
Det är sorgligt att det har blivit så, oss arbetare emellan. Jag minns en polack som kom fram till mig på Tibnor i Köping för några år sedan, långt innan dagens låglöneinferno brutit ut.
– Dzień dobry (god morgon) kollega! Sa han, tog i hand och förklarade på något språk att han hade blivit av med sina spännband i Ryssland. Jag rotade fram några av mina ur hyttskåpet och gav honom.
När jag lastat och skulle svänga ut genom grinden kom han springande med en kasse öl i handen. Jag tog emot den och tackade.
Den gången var det samarbete på hög internationell nivå!
