Davids krönika. Nästan varje år sedan början av 2000-talet har jag varit med i det årliga seminariet Boken på arbetsplatsen. Det arrangeras av ABF och flera fackförbund, däribland Transport, och handlar om arbetsplatsbiblioteken i landet.
I år blev det dock lite avhugget för min del. Jag kunde bara vara där den första av tre dagar då jag skulle till ett annat evenemang i Göteborg.
Så varför detta engagemang från mig och fackföreningsrörelsen? Varför vill man få arbetare att läsa?
Sedan arbetarrörelsens begynnelse har det att göra med solidaritet – och makt.
Den bildade arbetaren var ett slags utopi. En person som både hade produktionen, själva samhällets överlevnad, i sin hand. Och samtidigt kunde driva frågor om jämlikhet och maktfördelning.
Men det kom inte utan bildning, sammanhållning och kamp. Kapitalister och arbetsköpare ger inget ifrån sig frivilligt.
I spåren av allt detta fortsätter fackförbunden driva projekten för ökat läsande. Mest lyckosamt har nog ändå Transport varit med sina vägkrogsbibliotek med utlåning av cd-böcker. De har funnits på 14 platser från Kalix i norr till Skånes Fagerhult i söder. I dag är de inte lika aktuella då man kan ladda ner ljudböcker själv från nätet. Men i början av 2000-talet var de något av en revolution. De gav chaufförer, facket, ja, hela branschen ett bättre rykte då man i media upptäckte att chaufförer kunde vara nog så stora bokälskare.
Jag, som hade lyckan att få inviga de flesta vägkrogsbiblioteken, märkte själv hur stämningen förändrades på fik och i terminaler. Plötsligt pratades det litteratur! Jag märkte också hur bra recensenter chaufförer kunde vara.
Till skillnad från proffskritiker i tidningarna, förvillar de sig inte in i ändlösa resonemang och namedropping. De ser litteraturen som ett verktyg. Gör den ett bra jobb? Okej, annars ner med den i soptunnan!
Och voilà! Plötsligt hade Transport lyckats med det arbetarrörelsen försökt med i ett drygt århundrade. Och den bokläsande/-lyssnande arbetaren var född!
