Krönika. Min mormor hade nio syskon. Familjen var extremt fattig, med alla mått mätt. De bodde eländigt, gick ofta hungriga, kläderna var gamla och lappade, det fanns inte ens skor till alla. Mormor lärde sig aldrig att cykla och simma. Skolgången var kortvarig, efter bara några år var det dags att börja bidra till försörjningen.
Platsen är en liten håla i västra Ukraina, tiden tidigt 1900-tal.
Jag vet egentligen inte så mycket om det här, hon talade ogärna om sin fattiga uppväxt. Hon skämdes för den, och förstod aldrig att vi var stolta över henne.
Hennes far var ingen trevlig person, han söp och rökte, och var inte särskilt flitig av sig. Dessutom var han religiös fanatiker, och kunde tvinga sin fru att kasta maten om hon av någon anledning inte hade följt alla religiösa ritualföreskrifter.
Mormor hatade religion, i synnerhet den judiska, den var för henne detsamma som misär, underutveckling, vidskepelse och ignorans. När jag läser Leif Zerns hyllningar av judendomens humanism i ”Kaddish på motorcykel” kan jag knappt tro att det handlar om samma religion.
Mormor var en sällsynt flitig och företagsam person. Arbetade alltid hårt, hittade jämt på nya sätt att försörja sig på och var ständigt intresserad av att lära nytt. Det höll misären borta, men fattig förblev hon.
Hon rökte mycket, och så vitt jag vet spottade hon inte heller i glaset. 1934 fick hon ett oäkta barn – det var min mamma – och det gjorde inte livet lättare, för att uttrycka det milt.
Arbete var för henne en tung börda, en plikt att uthärda, nästan som ett straff av gammaltestamentliga dimensioner. Att arbete kunde vara en väg till självförverkligande var bortom hennes horisont. Det var en tanke som hon skulle betrakta som ett dåligt skämt.
Jag minns en gång i tidiga tonåren när jag skulle hjälpa till att städa hemma, förmodligen tvingades jag till det. Innan jag högg tag i moppen ville jag sätta på radion. Mormor fick nästan ett utbrott. Lyssna på musik när man jobbar? Som om arbete var något roligt!
Vår familj har drabbats hårt av Historien åtskilliga gånger. Men någonstans någon gång vände det plötsligt och oväntat till det bättre.
Jag har växt upp i välstånd. I dag lever jag ett bra liv, bor i hus, kör en ny bil, åker på semester minst en gång per år, behöver aldrig vända på slantarna.
Jag är inte en särskilt flitig person, inte heller så värst företagsam. Visst, jag arbetar på, har alltid gjort, saknar inte heller självdisciplin, jag trivs bra med det jag gör. Men jag kan häpna över min egen förmåga att slösa bort tid och göra absolut ingenting.
Jag gillar att ta mig ett glas, och har varit storrökare.
Jag har en syster. Är far till två döttrar, morfar till en pojke och en flicka.
Vad är det som gör att olika falla ödets lott?
Läser i Sven-Eric Liedmans bok ”Livstid” att människor som bor vid ena ändhållplatsen av 9:ans spårvagn i Göteborg, i Angered, lever i genomsnitt tio år kortare än människor vid slutstationen vid andra änden i Kungssten.
