Krönika. Som bekant lever vi i globaliseringens tidevarv, vilket inneburit avregleringar och privatiseringar, minskad demokrati och en välfärdsstat i förfall.
Att vi motsätter oss detta är fullkomligt naturligt. Ofta får man höra folk säga ”att det var bättre förr”. Så var det naturligtvis inte. Det är inte så många år sedan som folk mer eller mindre arbetade ihjäl sig. Hade usla bostäder och dålig mat.
Den tiden är tack och lov förbi. Den teknologiska utvecklingen de senaste decennierna har förenklat våra liv, samtidigt som den vidgat våra vyer på ett remarkabelt sätt. Lite förenklat kallar man det för globaliseringen. Den har påverkat våra liv och vår livsstil i grunden, på gott och ont.
Det torde vara ställt utom allt tvivel att vi varken kan eller vill stoppa globaliseringen och återreglera allt som det var innan nyliberalismens intrång. Ett sådant vägval skulle med all säkerhet leda oss in i en återvändsgränd. I stället ska vi ta till vara på de fördelar som globaliseringen trots allt skapar, och framför allt ska det ske en rättvis fördelning av vinsterna.
Då tänker jag närmast på att arbetarna ska vara med och dela på de vinster som skapas i och med en höjd produktivitet. Vidare borde det inte vara så svårt att ställa krav på att en del av vinsterna ska investeras i de länder där produktionen sker.
Allt sedan nyliberalismens inledande skede på 1980- och 1990-talen har arbetarrörelsens ledning, till följd av ett yttre tryck och en inre osäkerhet, backat från bärande delar i det välfärdsbygge som vi under så lång tid varit verksamma i. Främst tänker jag på att kravet om full sysselsättning mer eller mindre försvunnit från dagordningen.
Men än värre är det när facket även övergett så centrala delar i vår ideologi som kravet på ekonomisk demokrati. Många av oss kommer säker ihåg debatten i mitten och slutet av 1970-talet om löntagarfonderna, som slutligen blev verklighet om än i mindre omfattning än vad vi trodde från början. Vi kommer också ihåg att den borgerliga regeringen avskaffade fonderna och delade ut en del av pengarna till dem som hade råd att öppna ett så kallat allemanskonto. Resterande delen, merparten av kapitalet, delades ut till universitet och till företagens forsknings- och utvecklingsavdelningar.
Vad jag egentligen vill ha sagt med detta är att inte sedan kampen om löntagarfonderna har fackföreningarna i Sverige drivit några expansiva frågor. I stället har rörelsen blivit defensiv och bevakat det man haft, så gott det nu låtit sig göras. Det förhållningssättet duger inte.
Nu när folk lärt sig vad globaliseringen innebär tror jag att det finns goda förutsättningar för fackföreningarna att initiera en bred ideologisk offensiv, för att slå tillbaka. Mot privatiseringar, avreglering av ekonomin, försvagning av demokratin och mot angreppen mot kollektivavtalen, arbetsrätten och välfärdssystemen.
Men för att komma dit måste fackföreningarna även fortsättningsvis växa sig starkare. Därför är vår viktigaste framtidsfråga fortfarande att organisera alla arbetare. Facket måste också göra djupgående förändringar i både arbetsformer och tänkande. Det är viktigt att inte stanna kvar i tankemodellerna från framgångsåren på 1960- och 1970-talen. Den gamla modellen bär inte längre framåt, nu är det tid för fackföreningarna att återigen blir offensiva.
Även om jag vet att detta reformeringsarbete kommer att vara trögt och svårt, så får det inte råda några som helst tvivel om vart vi är på väg. Det handlar om att antingen se på när andra sätter dagordningen eller vara den som bestämmer dagordningen. För mig är svaret självklart.
