Krönika

Då var fallet löst?

Davids krönika. Jag tror att alla som var födda då minns exakt vad de gjorde natten när Olof Palme mördades.

Själv hade jag varit med lastbilen till Iggesunds pappersbruk och lossat ett par stålvalsar. På kvällen på väg hem till Stockholm stannade jag vid ett fik. Där inne gick en hel busslast med personer i olika åldrar runt bland borden och frågade om lift. Deras buss hade fått en lagerskärning och nu ville de till Stockholm.

Jag tog upp fem stycken i hytten. De var trevliga och jag pratade mest med en söt tjej som gick på Sigtuna internatet. Så jag lyssnade inte alls på radion den natten. Men då jag var tillbaka i stan och hade släppt av liftarna, såg jag polisbilar fara runt som yra höns och stoppa bilar på måfå på Essingeleden.

Morgonen efter väcktes jag av en kollega och jag föll faktiskt ur sängen då han berättade att Olof Palme var mördad.

Jag var ingen Palmediggare utan tyckte ibland att han var lite übersmart och spelade dubbelt i en del frågor. Som med kärnkraften eller IB-affären, där Socialdemokraterna i hemlighet hade ett eget SÄPO. Eller då han blåljög om att justitieministern Lennart Geijer aldrig gått till prostituerade.

Numer inser även jag Palmes storhet. Särskilt i jämförelse med dagens politiker. Han var gammaldags politiskt framodlad och utvald. Men han ville något och trodde att saker kunde förändras i världen. Kanske var det just därför han fick plikta med sitt liv.

Nu har utredningen av mordet avslutats. Den har kostat över en halv miljard, innehåller 10 000 förhör, 800 provskjutningar av vapen, 250 hyllmeter utredningsmaterial. Bara att få ut hela förundersökningen kostar en miljon kronor i kopieringskostnader.

Slutsatsen att den, i mina ögon lätt komiske, förre moderatpolitikern Stig Engström skulle vara den skyldige är mer än underligt och naturligtvis är den båg. Alla tillfälligheterna; att ha ett vapen på kontoret just när makarna Palme gick förbi och så vidare. Att all denna utredningsmöda i så fall inte skulle leda till någon som helst teknisk eller annan bevisning är knappast sannolikt.

De flesta fattar att det var helt andra krafter i rörelse. Men att peka ut svenska myndighetspersoner eller en främmande makt eller både och efter 34 år, skulle skapa oändliga förvecklingar och låter sig helt enkelt inte göras.

Någon verklig mördare att ge livstid kommer heller aldrig hittas, då denne helt säkert är död. Beställarna av sådana här brott tar regelmässigt livet av sina ”hitmen” så att de aldrig någonsin ska kunna prata bredvid munnen…

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Kåre Bergkvist:
    28 juni, 2020

    Intresant läsning fick några fudereringar kring ämnet .Tack

  2. Thomas Laursen:
    27 juni, 2020

    Bra skrivit.

Lästips:

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Davids krönika. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Davids krönika. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.