Varken anställda eller arbetsgivare som omfattas av avtalet får vidta stridsåtgärder. Men är det en olovlig stridsåtgärd om en grupp missnöjda elektriker sätter in en gemensam platsannons där man söker nya jobb?

I början av 1900-talet skakades Sverige av strejker och lockouter där arbetsgivarna stängde arbetarna ute från jobben. Bittra strider utkämpades när företagen tog in strejkbrytare för att upprätthålla produktionen.

Så småningom etablerades en ordning där parterna började förhandla. Arbetsgivarna gick med på att reglera löner och anställningsvillkor, mot att facket lovade att lägga ner alla konfliktvapen så länge avtalet löper.

Fredsplikten var född.

Fast missbelåtna arbetare har under årens lopp protesterat ändå, på olika sätt. Det vanligaste är vilda strejker.

Olovliga stridsåtgärder är också en återkommande fråga i Arbetsdomstolen (AD). Tvisterna handlar både om vad som är otillåtet och vilka motdrag arbetsgivaren kan göra. När är det okej att sparka dem som strejkar?

Ett uppmärksammat fall handlar om en lönetvist i Västervik. Året är 1976. Tio elektriker ska dra el på ett varuhus. Men det blir diskussion om ackordet och elektrikerna lägger ner arbetet i två dagar.

Några dagar efter den vilda strejken blir det central förhandling om lönetvisten. Samma dag som parterna ska träffas har Västervikstidningen fått in en platsannons. Där står: ”Tio elektriker i Västervik önskar arbete”.

Arbetsgivarlägret får syn på annonsen och kontrar med en skrivelse till alla el-företag i regionen. Företagen uppmanas att inte anställa någon av montörerna som satt in platsannonsen.

Historien hamnar i AD. Det är inte arbetsgivarna som skickar in stämningen, utan Elektrikerförbundet. Facket vill ha prövat om svartlistningen, cirkulärskrivelsen, är en olovlig stridsåtgärd (båda parter är överens om att den vilda strejken var olovlig).

AD kommer fram till att arbetsgivarnas brev är ett brott mot fredsplikten, alltså en otillåten stridsåtgärd. Men AD tar också upp själva platsannonsen i sin dom.

Rätten anser att elektrikernas agerande är menat som en påtryckning och ”måste uppfattas som en olovlig stridsåtgärd”.

AD fäller arbetsgivarna. Men mot bakgrund av den otillåtna strejken och annonseringen blir skadeståndet lågt – bara 100 kronor till var och en av elektrikerna.

Avsked kan drabba den som strejkar vilt. AD har prövat flera fall där anställda sparkats ut.

Ett ärende rör en betongfabrik i Öjebyn utanför Piteå. Det är i början av 1980-talet. De 33 arbetarna är kritiska mot arbetsmiljön och fabriksledningen som anses klart fackföreningsfientlig.

De lokala löneförhandlingarna blir droppen. Parterna kan inte enas och alla 33 anställda går ut i vild strejk. Aktion pågår i sju veckor. Arbetsgivaren går till AD som ålägger de strejkande att återuppta arbetet. Det hjälper inte, aktionen fortsätter.

Efter en del dribbel, där betongfabriken hotat med uppsägningar på grund av arbetsbrist, avskedas hela personalstyrkan.

Hade arbetsgivaren rätt att avskeda? Nej, säger facket och stämmer företaget inför Arbetsdomstolen.

När domen faller har AD prövat både avsked – som ju innebär att den anställde åker ut omedelbart, utan lön. Och uppsägning. Det är en ”mildare” åtgärd som gör att den sparkade åtminstone får lön under uppsägningstiden.

Domstolen kommer fram till att betongföretaget hade rätt att avskeda hela personalen. Motiveringen är att strejken pågick under så lång tid.

I förarbetena till medbestämmandelagen (mbl) sägs att uppsägning eller avsked bara kan komma i fråga i ”särskilt kvalificerade fall” av olovliga stridsåtgärder. En sådan omständighet är just långvariga konflikter där de som strejkar vilt inte återgår i arbete.

Ett annat giltigt skäl för avsked kan vara om en anställd driver fram en strejk.

Frågan aktualiserades i ett AD-mål från 1999. Platsen är Skaneks slakteri i Kävlinge.

Slaktare är en skadedrabbad yrkesgrupp och Yrkesinspektionen hade ställt på krav på brynjeförkläde. Kruxet är att skyddsutrustningen är tung och obekväm.

Fackklubben vill ha fram bättre grejer. När det dröjer bestämmer sig ett morgonskift på ”grisslakten” för en gemensam aktion. Alla går ut på golvet utan förklädet. Skanek avbryter omedelbart arbetet, för att inte riskera vite från Yrkesinspektionen.

Det blir diskussion mellan arbetsledningen och tre talesmän, tre slaktare som ingår i ackordskommittén. Jobbet ligger nere knappt två timmar, men återupptas under dagen och den förlorade tiden arbetas igen.

Samma förmiddag kallas de tre personerna i ackordskommittén till slakterichefen. De varslas om avsked.

Fanns det grund för avsked?

AD kommer fram till att inget visar att de tre arbetarna i ackordskommittén haft mer framträdande roller än andra som vägrade bära förkläde denna morgon.

Enligt domstolen fanns det varken skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning av de tre talesmännen.