Davids krönika. Det har skrivits mycket om tyska Willi Betz, lönedumpningens fader, och hans åkeri i tidiga 2000-talet.
Från början var det ett litet tankbilsåkeri som körde vin (!) från Italien till Tyskland. Men när Berlinmuren föll 1989 öppnades portarna för privat ägande i de forna sovjetstaterna. Åkaren köpte då upp det bulgariska åkeriet Somat och till slut hade man 6 000 trailerekipage.
Med på köpet följde rena maffiametoder från Sovjettiden och mest kördes bilarna till Västeuropa av förare från östblocket.
Hur kunde nu det gå till? Östländerna var ju inte med i EU då.
Till stor del var Willi Betz ett svartåkeri. Förarna, två i varje bil, var i väst på turistvisum och byttes ut var tredje månad på samma sätt som prostituerade kvinnor.
Bilarna registrerades i mindre länder som de aldrig behövde köra igenom, som Luxemburg och Holland. På så sätt blev förarnas arbetstillstånd aldrig kontrollerade. En fransk polis bryr sig ju inte om vem som kör en holländsk bil.
Dessutom använde man falska fraktsedlar så att det alltid såg ut som om bilarna var på väg ut ur EU även om de bara körde mellan Madrid och Paris.
Allt tog dock en ände med förskräckelse för Willi och sonen Thomas då tyska polisens ”kommando Schwartzarbeit” ställde ut soppkök och gjorde gryningsräder mot Betz alla tyska kontor och terminaler.
Resultatet blev att sonen Thomas Betz fick fem års fängelse för cabotage och skattebrott.
Företaget för numer en tynande tillvaro. I dag finns det nya aktörer och i den nyutkomna boken Andra vågen skriver författaren Pelle Sunvisson om chaufförer från forna öst som lever under slavliknande förhållanden.
De får böta till företagen för alltifrån för hög bränsleförbrukning på bergsvägar, till skador på gods och böter för felaktiga körupplägg, beordrade av företagen.
Varför ställer då chaufförerna nu som då upp på detta? Varför blir det aldrig bättre? Av en orsak; de försöker undvika en av de största förnedringar en människa kan uppleva, fattigdomen i sina hemländer.
