Krönika. Halv sex på morgonen. Gatlyktornas sken över industrigatan framhäver skuggorna mer än de lyser upp. Snön knarrar under stålhätteskorna där jag går mot det kalla och nedsläckta bil- och släpekipaget.
Döda ting som det är meningen att jag ska få liv i. Bara jag nu hittar nycklarna. I frontluckan ska de ligga. Få se hur öppnar man den på en Mercedes Actros? Javisst ja, plipparna i nederkant på grillen.
Upp i hytten, starta motorn och försöka hitta Mercedes jävla lampknappar. Och så fraktsedlarna, tjugofem stycken är det. Och schemat över lasset. Kan det stämma? Det får visa sig vid första lossningsstället. Jag tänker i vart fall inte gå ut och se efter nu när det börjar komma varmluft i hytten.
Med slirande drivhjul bär det i väg mot det första stället samtidigt som jag undrar var jag ska ta den tröstande och värmande morgonfikan.
Jag är bemanningsanställd. Vi är ”problemlösare”, som chefen säger. Vardagskittet mellan en transportledare i Skåne som tror att Stockholm är ungefär av Tomelillas storlek, och verklighetens köer och trånga lossningsställen på brädgårdar, industrier och lager.
Att alltid kunna bli nådd för att ställa upp med någon timmes varsel, när någon på ett företag sjukskriver sig, tillhör bemanningslivet. Om det så gäller att ta över en grönsaksbil klockan tre på morgonen eller köra paket åt posten före jul och bli kallad ”julmiffo” av de fastanställda.
Det är också svårt att säga nej till helgjobb när det varit lugnt i veckan. Därför är det nästan omöjligt att ens stämma träff med någon för en fika. För då kanske en långresa dyker upp och vem har råd att säga nej till de tusenlapparna?
För många bemanningsanställda är förstås det här ett helvete på hjul. Särskilt för de som har småbarn. Och egentligen finns det ingen framtid i en sådan arbetsmarknad för den som vill ha ett liv.
Men det finns ändå några fördelar. Det är lättare att få ledigt, särskilt när det är ont om jobb. Och det är en frihet att inte höra till en fast arbetsplats, eftersom man då slipper en del av intrigerna.
Man kommer med sina arbetskläder och förhoppningsvis en viss kompetens. Är kunden för korkad får denne lära sig att bilen står ungefär där han slutade skälla och att nyckeln ligger i på expansionskärlet. Enkelt och lättfattligt.
Själv tycker jag ändå att jag har det bra nu när jag kör för ett stort företag där folk är okej och alla papper är i ordning. För vad kan man mer begära? Fast vila och återhämtning kan det bli dåligt med.
Nattkörningar är inte roliga men ibland, i den eviga strömmen av långtradare på tyska Autobahn, med nattradions salsa, soul och romsk musik, kan jag känna ett slags förtröstan. En vila i att allt rullar på i ett strilande vinterregn med BMW:arna visslande förbi i tvåhundra i högfartsfilen. Ett hopp om försoning med alla dem jag försummar då jag ligger ute på vägarna. Och en känsla av att de ändå finns med mig på resan genom natten.
