Krönika. En bit av mitt hjärta saknas. Det försvann i en kram, en kopp kaffe, ett silverblont hårrufs och världens vackraste vildaste skratt.
Alla känner nog någon som tagit livet av sig. Någon som varit nedstämd eller deprimerad ett tag, eller som kanske plötsligt mått oerhört dåligt. En dag nås vi av beskedet om att de inte längre finns med oss, att de har valt att avsluta sitt liv.
Egentligen handlar det inte om att vilja dö. Det handlar om att inte orka leva. Någonting gör så ont i själen och hjärtat att den enda utvägen som verkar möjlig är att sluta upp med att fortsätta andas.
Det finns massor av statistik kring suicid, som självmord heter med ett finare ord, men det är inte alltid lätt att se människorna bakom siffrorna. Det är få som pratar om den de förlorat, för det gör alldeles särskilt ont för dem som är kvar. De som undrar om de borde ha sett vad som var på väg att hända. De som undrar om det hade funnits något mer som de hade kunnat göra.
Hur kunde någon som var så älskad känna sig så ensam?
När det gäller självmord och självmordsförsök så undrar jag om vi ser varför de sker. Människor som är starka, kloka, roliga och vackra i sig själva orkar inte med den här världen. Varför är det så? Är det tempot i vardagen som är för mycket? Att alltid vara på topp? Att alltid prestera med ett leende oavsett hur mycket själen skriker efter att få göra något som den mår bra av?
Min vän Hanna Fange arbetade som lastbilschaufför. Körde på utland i långfrallan. 32 meter lastbil som gick ner till Holland, Tyskland eller Danmark. Under tiden lyssnade hon gärna på ljudböcker, på ökad hastighet så att hon kom igenom dem snabbare. Ofta slängde hon ur sig blixtsnabba uppdateringar på Twitter. 140 tecken hade hon på sig och hon bemästrade dem till fullo i snärtiga ögonblicksskildringar av livet på vägarna och rastplatserna. Det var så jag lärde känna henne.
I ett tidigare reportage i den här tidningen (32-metersekipage gör Hanna lycklig)ler hon stort mot kameran när hon beskriver kärleken till sitt arbete, till att köra tunga och häftiga fordon. Hanna jobbade inte som lastbilschaufför, hon var lastbilschaufför.
Varför hon valde att avsluta sitt liv i mitten av januari, det kan jag inte säga. Det spelar heller ingen roll för min del. Det som lämnar mig undrandes är hur världen kan fortsätta snurra utan henne i den. Jag väntar fortfarande på att se hennes nästa Twitteruppdatering eller kanske en bild på Instagram av bron mot Danmark.
För hur skulle det gå att låta bli att sakna hennes kaxiga uppdateringar? Som den hon skrev i september förrförra året:
”Hej unge man. Skrik inte ”kom hit ska du få se på kuk!”, och sen skyndsamt stoppa undan den när jag närmar mig. Fegis. Hejdå. #hannahejar”.
Hanna, ta hand om mitt hjärta där du är nu är du snäll. Och säg: ”Du kan va!” Är det något jag lärt mig sedan jag fick veta så är det följande: Krama varandra. Ligg mer. Säg att du älskar och låt för i helvete inte den du sagt det till vifta bort det. Och drick mer kaffe.
