Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.
Köpenhamn, ett slags port mot kontinenten, var ett mål och i nedre tonåren hade jag sällskap med en äldre tjej. Vi lämnade Stockholmsförorten och liftade söderut på E4:an. I Jönköping blev vi osams, eller om hon träffade en mer jämnårig kille och fortsatte söderut. Jag hamnade ensam ute på vägen och fick lifta hemåt igen.
Men sen var jag fast. Många gånger liftade jag själv eller med kompisar ner till hygget och de dygnet runt-öppna värdshusen i Köpenhamn.
Då var E4:an, före detta riksettan eller ”riskettan” som den också kallades, krokig och smal och ibland kullerstensbelagd, som genom Gränna. Och längs Vättern var vägräckena nerkörda av lastbilar på ett par ställen.
Senare, då jag fick barn i tjugoårsåldern tänkte jag ”Va fan ska jag göra nu?” Jag hade rest och jobbat runt om i Europa i flera år. Nu ville jag ta hand om familjen – och ha något slags frihet. Det fanns bara en sak att göra: köra lastbil!
Så efter en tid blev det vägen igen, ofta till Malmö och Helsingborg med dragbil. Jag har skrivit om den tiden i novellsamlingen Truck stop. En bok som nästan börjar bli ett historiskt dokument. För där står just om hur vägen gick igenom de flesta byarna och samhällena. Som Ljungby, Traryd, Vaggeryd och Värnamo.
Fiken fanns också. Vid Åsljunga motell stannade jag ofta på väg söderut för en absolut nödvändig kopp kaffe med rostbiffmacka under de gröna lampskärmarna. Annars hade jag inte pallat sista biten till någon av Skånehamnarna. Norrut var det Tuna motell utanför Nyköping som gällde för att ta sig hem till Stockholm.
I dag kör jag efter tidtabell Södertälje–Köpenhamn flera gånger i veckan och enbart på motorväg utanför samhällena. Trist? Jodå fast jag lyssnar mycket på böcker. Och då jag närmar mig Helsingborg och känner doften av hav och ser tegelkåkarna och hamnen får jag åter förnimmelsen av kontinenten och frihet.
Och ibland, under kvällssolens röda klot, när jag kommit iland i Helsingör och bilen tungt accelererar uppför backarna förbi de burgna villorna. Då kan det hända att jag kommer att tänka på någon jag träffade en gång för länge sedan i ett mörkt värdshus. Ett med bord impregnerade av öl och gammeldansk och svagt upplyst av stearinljus nerstuckna i flaskor.
