Krönika. Kriget i Syrien har pågått i mer än två år. Tusentals människor har dödats, lemlästats, blivit invalider för livet. Miljoner har flytt undan förödelsen. I skrivandets stund diskuteras ett militärt anfall mot den avskyvärde diktatorn al-Assad, som straff för en påstådd attack med kemiska vapen. Det blir säkert som vanligt att det, trots alla försäkringar om militär ”kirurgisk” precision med ”smarta” bomber, i alla fall blir civilbefolkningen som får ta den största smällen och tillfogas ännu mera lidande.
Krig är något fruktansvärt. Det värsta är vad den gör med människor, hur vanligt hyggligt folk förvandlas till sadistiska förbrytare. Krigsbrott begås inte av demoniska monster med horn och svans utan av den trevliga grannpojken. Ni vet, han som hälsar så glatt varje morgon när ni möts i trappuppgången på väg till jobbet.
I årets kanske viktigaste bok ”Soldater” beskrivs dessa till synes ofattbara mekanismer.
Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001, mer eller mindre av en slump, hitta protokoll i London från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter. Framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på kriget och vilka mentaliteter som ligger bakom.
Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord och våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.
Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.
Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, och det som är mest skrämmande med de tyska soldaternas berättelser är att det låter på dem som om de begick alla dessa hemskheter bara för att de fick göra så. Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.
Det betyder att civilisationens fernissa inte är alls så tunn som det ofta påstås, utan tvärtom mycket tjock, då den kan förhindra uppkomsten av situationer som möjliggör brott i stor skala.
Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.
Min familj har drabbats ovanligt hårt av krigets härjningar. Pappa har förlorat hela sin familj, på mammas sida har de flesta dödats. Jag själv har haft den unika förmånen att få leva i fred, utan rädsla för bombningar, gaskammare eller exekutionsplutoner.
Hoppas att det förblir så.
