Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.
När insikten om realitet drabbar följer tanken: Nu, omedelbart, måste vi göra allt vi kan för att hjälpa. Till vilket pris som helst.
Frågan är hur. Så söker vi alla svar, hos alltifrån gudar, konfliktexperter, världsledare och litteraturens giganter till lokalpolitiker som talar om stopp för asylsökande. Eller genom att bidra med något till Svenska Afghanistankommittén (SAK).
Hjälpinsatser bygger oftast på beslutsprocesser som ter sig hopplöst långsamt malande i sammanhanget. Här handlar det om närmare 40 miljoner människor i världens mest korrupta land som behöver hjälp. Nu.
Symboliken från Kabuls flygplats blir lika uppenbar som grym: Alla får inte plats. Oändligt många fler blir kvar i kaoset på landningsbanorna.
LO-ekonomen Rudolf Meidner (1914–2005) berättar i biografin Skärvor ur ett nittonhundratalsliv hur han arbetade med nödhjälp efter kriget i Tyskland, ett land då bokstavligen i ruiner. Hur barn köade i timmar för mat, men att det inte gick att hjälpa alla – hungriga fick många vända hem. Meidner såg det grymma, hjärtskärande, men också nödvändiga i att hålla sig till planen, för att det organiserade hjälparbetet alls skulle fungera.
En vecka efter att Afghanistans huvudstad föll landade ett flygplan på Arlanda, med en första grupp evakuerade lokalanställda från den svenska ambassaden. Att tolkar och andra som arbetat för Sverige ska få den hjälpen är självklart. Samtidigt höjs röster för att inte ”öppna famnen” som vid flyktingkrisen 2015. Ledare som Tysklands Angela Merkel har talat om behovet av att hjälpa aktivister, men även att förhindra en ny flyktingvåg till Europa.
Mot slutet av sitt sommartal den 22 augusti tog också Stefan Löfven upp sin bestörtning över utvecklingen i Afghanistan. Sveriges avgående statsminister underströk i talet att vårt lands engagemang för Afghanistan är djupt och ligger fast. Men att det är genom bistånd till folket där som hjälparbetet måste fortsätta. Och att ”världssamfundet enigt måste stå upp för det afghanska folkets rätt att bygga en fredlig framtid”.
Vagt och utan svar på hur det går att få ett snabbt slut på lidande i ett skräckvälde? Ja, men antagligen också den enda realistiska hållningen för framtiden.
