Ledare

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

När insikten om realitet drabbar följer tanken: Nu, omedelbart, måste vi göra allt vi kan för att hjälpa. Till vilket pris som helst.

Frågan är hur. Så söker vi alla svar, hos alltifrån gudar, konfliktexperter, världsledare och litteraturens giganter till lokalpolitiker som talar om stopp för asylsökande. Eller genom att bidra med något till Svenska Afghanistankommittén (SAK).

Hjälpinsatser bygger oftast på beslutsprocesser som ter sig hopplöst långsamt malande i sammanhanget. Här handlar det om närmare 40 miljoner människor i världens mest korrupta land som behöver hjälp. Nu.

Symboliken från Kabuls flygplats blir lika uppenbar som grym: Alla får inte plats. Oändligt många fler blir kvar i kaoset på landningsbanorna.

LO-ekonomen Rudolf Meidner (1914–2005) berättar i biografin Skärvor ur ett nittonhundratalsliv hur han arbetade med nödhjälp efter kriget i Tyskland, ett land då bokstavligen i ruiner. Hur barn köade i timmar för mat, men att det inte gick att hjälpa alla – hungriga fick många vända hem. Meidner såg det grymma, hjärtskärande, men också nödvändiga i att hålla sig till planen, för att det organiserade hjälparbetet alls skulle fungera.

En vecka efter att Afghanistans huvudstad föll landade ett flygplan på Arlanda, med en första grupp evakuerade lokalanställda från den svenska ambassaden. Att tolkar och andra som arbetat för Sverige ska få den hjälpen är självklart. Samtidigt höjs röster för att inte ”öppna famnen” som vid flyktingkrisen 2015. Ledare som Tysklands Angela Merkel har talat om behovet av att hjälpa aktivister, men även att förhindra en ny flyktingvåg till Europa.

Mot slutet av sitt sommartal den 22 augusti tog också Stefan Löfven upp sin bestörtning över utvecklingen i Afghanistan. Sveriges avgående statsminister underströk i talet att vårt lands engagemang för Afghanistan är djupt och ligger fast. Men att det är genom bistånd till folket där som hjälparbetet måste fortsätta. Och att ”världssamfundet enigt måste stå upp för det afghanska folkets rätt att bygga en fredlig framtid”.

Vagt och utan svar på hur det går att få ett snabbt slut på lidande i ett skräckvälde? Ja, men antagligen också den enda realistiska hållningen för framtiden.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Lily Hallberg

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Jan Lindkvist, chefredaktör på Transportarbetaren.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Jan Lindkvist, chefredaktör på Transportarbetaren.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Follow the money

Kriminalitet. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Ett helsike för den som ska kontrollera

Ordförandeord. Efter en lång skön sommar känns det spännande att öppna datorn och friska upp minnet med vad som är på gång i höst. Det blir mycket att ta tag i.

Fortsatt instabilt politiskt läge

Debatt. Vi kan inte motivera våra medlemmar att vare sig rösta eller bli medlemmar i ett parti som inte värnar den svenska modellen, skriver ombudsmännen från Transports avdelning 6 Värmland.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.