Krönika. Nimrud. En av vår kulturs äldsta vaggor. Angripen med släggor och borrar. Det är som om några skulle ta sig in på museet i Kairo och slå sönder oersättliga mumiekistor och träskulpturer och guden Osiris i sten. Eller som om man skulle inta Louvren, krossa glasrutan till Mona-Lisa och… Det är sådant som sker nu och det som händer med stenlejon det händer också byar och deras invånare. Människor.
Här och där höjs röster om att det inte ska provoceras så mycket, att det sätter liv i fara. Eller att en provocerande serieteckning kanske borde mildrats, att det faller en medaktiv skugga över den som tecknat. Den som sagt sin mening. Men… om vi går tillbaka till det första ordet i denna krönika; Nimrud. En uråldrig fornlämning. I angriparnas ögon avgudabilder. En annan kultur än deras och därför en provokation. Som måste förstöras. Vad hade stenlejonen gjort? Det är så svårt att förstå. Och det är så svårt att förstå en sådan fanatism. Stenlejonen får inte finnas. Redaktionsmedlemmarna på satirtidningen Charlie Hebdo får inte finnas. Vilka är det mer som inte får finnas? Som utgör ett hot genom sin blotta närvaro? Man inser att det är den blotta existensen av en annan uppfattning som utgör det oförlåtliga. Som är provokationen.
I filmen Timbuktu som går på bio just nu, skildras hur kvinnorna som säljer fisk på marknaden beordras att ta på sig handskar. Deras bara händer är en provokation. De måste döljas. Kvinnan på marknaden vägrar, ”hur ska jag kunna skölja fisken med vantar?” frågar hon och ser rakt och utan skräck på de tungt beväpnade männen. På kvällen hörs stilla musik inifrån ett av stadens boningshus. Det är par killar som spelar på afrikanska stränginstrument och en kvinna som sjunger helt stilla. Det är förbjudet. De hämtas. Kvinnan döms att bli piskad. Hon framförde den musikskatt från Mali som det senaste decenniet gått runt världen och berikat oss med Mali-blues. En musik som slavarna förde med sig till Amerika och som omvandlades till den blues vi känner och som i sin tur födde rockmusiken. Rolling Stones. Led Zeppelin. Bruce Springsteen. Mali är deras källa.
Vi reser frågor. Varför denna fanatism? Varför nu? Jag hör till dem som ser klyftor och fördelning som roten till det mesta onda. Jag kan förstå det horribla utanförskap och den chanslöshet som unga i exempelvis Paris råa förorter känner. Att det är bättre att vara hatad än att vara osedd. Att alla vill ha en mening med sin existens. Känslan av att vara behövd är fundamental. Utan den är man som en bortglömd satellit i en iskall rymd.
Och unga män har så mycket energi. Så mycket handling som vill bli tagen i anspråk.
Men det finns också de som har hur mycket pengar som helst, oljedynastier i mellanöstern, som inte alls är unga och frustrerade. Utan välbärgade med guldkranar i badrummen. Vad får dessa att stödja fanatism och intolerans? Vad får dessa att slå in kvinnor i paket och förbjuda dem att cykla?
Det finns de som har för lite pengar. Det vet vi. Andra har alldeles för lite, inga alls. Men det finns också de som har för mycket pengar. Alldeles för mycket. Kan man ha för mycket pengar? Jag tror det. Bankdirektörer har för mycket pengar. Oljefamiljer har för mycket pengar. Det är ett allvarligt problem. Fanatismen är också ett problem. Övertygelsen om att jag/vi har rätt och alla andra har fel. Nimruds kultur hade fel. Mona-Lisas skapare Leonardo da Vinci hade fel. The Rolling Stones har fel. Charlie Hebdo-redaktionen har fel. Jag måste dra efter andan här. Försöka tänka klart medan stenlejonen som stått i tusentals år går i bitar. Innan vi alla går i bitar. Hur räcker man ut en hand till den som biter den?
