Krönika. För 70 år sedan, den 27 januari 1945, nådde sovjetiska soldater ur första ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz, som ligger strax utanför.
I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA. Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördats, närmare 90 procent av dem var judar.
De flesta gasades ihjäl redan vid ankomsten, resten dukade under för undernäring, slavarbete och brutal behandling. Många slet i de tyska industrier som låg i anslutning till lägret, främst I G Farben, ett företag som för övrigt i omvandlad form – och givetvis ”avnazifierad” – existerar i all välmåga än i dag.
Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj.
Ytterligare några var min mors familj, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och några bilder finns inte kvar.
Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen. Där fanns plats för judar, där skulle befolkningen i de slaviska länderna utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där skulle alla politiska motståndare utrotas.
Det finns många litterära skildringar av helvetet i koncentrationslägren, bland dem Primo Levi och Imre Kertesz. Den polske författaren Tadeusz Borowski berättar i romanen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” om en fotbollsmatch i Auschwitz. När han hämtade bollen såg han hur en tågtransport anlände. Nästa gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.
Jag känner personligen flera som har berättat om sina erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Jag tror att det som är gjort av människor kan förstås av andra människor. Och ändå. När Förintelsens genomförande planerades under den ökända Wannseekonferensen ifrågasatte ingen själva mördandet. Däremot diskuterades ivrigt logistiska problem, och inte minst juridiken. Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former.
Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.
Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik. Mötet tog en och en halv timme.
Den 27 januari, dagen för Auschwitz befrielse, är också Förintelsens minnesdag. I dag när allt fler grupper sprider främlingsfientlighet, som i olika former blir accepterad och salongsfähig, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på vår vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.
