Krönika. Hon, vännen, hustrun, ville åka bil i Norrland i år igen. Så vi tog tåget – till Östersund och hyrde en bil. Runt hotellet där vi hamnade, i Hoting på Inlandsvägen, verkade allt vara dött. Utom i ett av hyreshusen. Där kryllade det av små barn med alla möjliga hudfärger i fönstren. På bakgården spelade ett gäng killar av olika nationaliteter fotboll.
Medan vi åt på byns pizzeria rullade ett par raggarbilar plus en trimmad moppe förbi ett trettiotal gånger. Det var bara killar i bilarna och jag kom att tänka på OLW-reklamen: ”Var är brudarna?” Så småningom försvann de men någonstans bakom järnvägsstationen hördes ett ihärdigt brummande.
Längre norrut, på ett berg som jag antar hör till Vilhelminafjällen, var luften klar och augustivarm. Skogen såg ut som ett grönt hav och mot Norge låg snön kvar på fjällen. Hotellen och fiken var enkla. Sunkiga, skulle en del säga. Men allt har sitt pris och ingenting fattades efter vad jag kunde se.
I stället fanns det ett annat slags
rikedom i skogslandet än i Stockholms nyrenoverade lägenheter med spottar i taken, utslagna väggar och köksöar. Här lyste skogarnas miljarder i bär och virke till långt in på natten. Tillsammans med de små åkerlapparna som
ännu brukas och husen som bara kostar en bråkdel av vad Stockholmsvillorna gör att bo i.
På hemvägen åkte vi med Inlandsbanan, den som politikerna velat lägga ner så många gånger. Men som nu blivit själva livsnerven i inre Norrland.
I förarhytten till den lilla rälsbussen som gungade fram över myrmarkerna, tutande på strörenar, berättade rälsbussföraren att kommunerna runt banan plötsligt börjat samarbeta. Allt i vetskapen att de annars skulle gå under. Nu fraktas bland annat timmer och torv söderut och ut till kusten. Ett tåg tar tjugo timmerbilars last. Att se de välskötta bangårdarna och stationshusen var som att flyttas tillbaka i tiden. Långt innan låglönechaufförer från utlandet tog över det mesta av transporterna i landet.
Jag blev ense med rälsbussföraren om att ifall alla fick rimligt betalt skulle jobben räcka både till lokförare och lastbilschaufförer. Konkurrensen skulle handla om kvalitet och miljö mellan bil och tåg. Inte om svältlöner och slaveri.
Det är inte utan att jag längtar tillbaka till något slags hederligt Sverige. I dag stoppas märkligt nog nästan inga olagliga transporter av myndigheterna. Men prova att felparkera i tre minuter i Enköping, Borås eller Nässjö, och böteslappen sitter som en smäck på framrutan!
