Vi lever kanske i den yttersta tiden

Krönika. En skeppssättning. Mälarens största ö, Selaön, är full av fornminnen. Och här högt liggande i det släpande höstljuset fäller stenarna långa sneda skuggor över det betade gula gräset. Skeppet tycks stäva rätt ut mot himlen, och kanske var det också meningen.

Gravarna, många infallna och kanske plundrade, ligger tätt här. De vidsträckta fält som brer ut sig långt nedanför gravfältet låg förmodligen under vatten när skeppet restes. Man rörde sig i båt. Man lade sina hövdingar och sina kära högt, för att undkomma vattnet. För att de skulle få vila i frid. Landhöjningen har sedan dess långsamt men säkert givit oss mer mark att bruka, givit plats för allt större stadsbildningar. Allt fler golfbanor. Miljonprogramsförstäder. Rosenbad. Turning Torso.

När man står där bland de 48 stenarna i skeppssättningen Åsa på Sela ön i Mälaren är det svårt att inte tänka på vatten. Trots att ön är så stor här att man inte ser något vattenglitter åt något håll. Bara fält och fält, några träd, och ännu flera fält. Det är i tankarna som vattnet kommer. Vilka enorma dimensioner det handlar om, det finns inga måttsatser att använda sig av. Det är världar av vatten som behövts för att fylla dessa områden. För att göra dessa landområden till havs- eller sjöbotten.

Man tänker på vatten, de vatten som krupit undan. Och man tänker på tid, all tid som förrunnit och som skänkt så många generationer liv. Plågsamma liv. Korta liv. Storslagna liv. Tjänande liv. Lycka. Välgång. Smärta. Längtan. Att avvara är svårt. Att avstå, som poeten Gunnar Ekelöf säger, att avstå. Det svåraste av allt.

Stenarnas skeppsform stävar ut mot tomrummet, som om det kunde segla i lufttomt rum. Vi lever kanske i den yttersta tiden. Det sägs att vattnen har börjat höjas igen. Att glaciärer smälter med en hastighet större är vi trott vara möjligt. Det ryktas att Hollands kuststäder kämpar med befästningarna, bygger högre vallar. Att öriken med hela kulturer i Stilla havet försvinner. Att hela länder kommer att sjunka under vår livstid.

Att avstå. Hur svårt är det? Oändligt svårt. Flygresorna till värmen. Till trendiga haket i London. Shoppingen i Barcelona. Den där mysiga, nästan privata stranden i Greklands övärld. Bilens frihetsrus. Vanans makt. Det praktiska. Den billiga och snabba energin, kolen, oljan. Syndaflod över hela vår jord. Det är någonting episkt över denna fantasi. Något bibliskt. Snart kommer väl Moses brakande med stentavlorna, också. Heliga buskar slår ut i eld i de öknar som också behagar bre ut sig. Guldkalven har vi ju dansat kring länge.

Det sägs att allt upprepar sig. Det är en kuslig tanke. På kort sikt. På lång sikt. Så mycket djävligt har hänt oss människor. Så mycket djävulskt har vi skapat och så mycket ont har vi gjort mot varandra. Men varje dag sker också under. Hjälpande händer sträcks mot människor på flykt. Det ges av ett överflöd men en del skänker också sin sista slant. Inför vattenmassor, öken och krig är faktiskt alla utsatta. För eller senare. Någonstans, står du där och möter mänsklighet och förståelse. Eller inte.

Vanans makt. Oron. Det praktiska. Det opraktiska är det enda praktiska i längden, för att åter tala med Gunnar Ekelöfs ord. Det opraktiska som lägger bekvämlighet och rädsla åt sidan. Det opraktiska som kanske är kärlek.

I skeppssättningen växer det tre svampar. Tre stora exemplar av stolt fjällskivling. Tack jord, så länge du finns, för de gåvor du i din outgrundliga generositet skänker oss.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vill S ha min röst krävs en rejäl gir åt vänster

Debatt. Jag beundrar verkligen mina kamrater som engagerar sig i Socialdemokraterna och som försöker få till förändringar. Att Reformisterna växt och nu är S största partiförening och att fackligt aktiva kamrater finns på partiets listor ger hopp. Men uppförsbacken är ändå för lång för mig och den tycks bli allt längre.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto Petrus Iggström

Kör ut dem!

Migration. Kör ut dem! löd en rubrik i Expressen i början av 1990-talet. Tidningen, eller åtminstone dess chefredaktör Erik Månsson, hade fått för sig att en majoritet av svenskarna ville kasta ut invandrarna. Den som blev utkastad var i stället han själv; han fick sparken.

Ingen liten skitsak

Arbetsvillkor. AI-bubblan är något alla talar om. Den handlar om tusentals miljarder – dollar. Många gånger mer än exempelvis den svenska statsbudgeten. När och om bubblan spricker kan det bero på något helt oväntat.

Lata speditörers paradis

Logistik. I en nattbuss på väg från jobbet kom jag i samspråk med föraren om våra respektive yrken. Han menade. – Att köra buss är bättre än att köra lastbil för här går paketen på själva. – Kan så vara, sa jag. Men mina paket är tysta och bråkar aldrig…

Alexandra Einerstams senaste krönikor
Alexandra Einerstam

Allt kan vara fejk

AI. Jag skrollar genom mitt flöde och vet inte längre vad som är verkligt. Det är inte bara att folk använder filter när de lägger ut foton, det är att allt kan vara fejk. Allt!

På Island finns hoppet och inspirationen

Politik. Det är valår i år och enligt opinionsmätningarna ser det bra ut för S men … Tänk om Tidöpartierna, med SD i spetsen, får så många röster att de återigen kan bilda regering och denna gång får SD också ministerposter. Ja, då är det lätt att mista hoppet för såväl demokrati som fackliga rättigheter.

Skit i nyårslöften – välj intentioner

Tid för förändring. Om bara några dagar är det nyårsafton och då hopar sig förväntningarna. Mitt i nyårskvällen står vi och tittar upp mot himlen där raketerna avlöser varandra. Och just där och då ska nyårslöften avges och löften staplas på varandra.

Trygg trafik kräver politiskt mod

Ledare. Vinterns isgata har ännu en gång visat att landets förare håller Sverige rullande under villkor som ingen politiker själv skulle acceptera. Samtidigt som valåret drar i gång fortsätter bristerna i arbetsmiljö, rastplatser och grundläggande hygienmöjligheter att ignoreras. Förarna förtjänar mer än vackra ord – de förtjänar trygghet, respekt och konkreta förbättringar.

Kortare arbetstid är viktig för oss alla

Ordförandeord. Hur ska Transport lösa frågan om arbetstidsförkortning? Den frågan ställs mest när jag träffar förbundets medlemmar. Många är frågande till hur arbetstiden ska kunna kortas när jobbet knappt hinns med i dagens system.

Klimatomställningen måste ge trygga jobb och säkra transporter

Insändare. 2026 behöver bli en vändpunkt för klimatkrisen. För transportarbetare är klimatförändringarna inte abstrakta. Extremväder, värmeböljor och översvämningar påverkar arbetsmiljön, ökar olycksriskerna och stör transporter som samhället är beroende av.

Dags att ta ansvar i alla led

Insändare. Nu är det dags att sätta ner fötterna ordentligt. Vi måste ta ett gemensamt ansvar i samhället när det gäller stress i arbetslivet.

När ovädret slår till räcker inte ord

Ledare. Äntligen är januari över. Det är en månad som på något sätt är mycket längre än sina 31 dagar. Vintern håller dock i sig. Och med det halkiga vinterväglag. I storhelgerna drabbades Sverige av både Johannes och Anna, stormar och snöoväder.

Ännu ett trick för att splittra arbetarklassen?

Debatt. Det är en gammal sanning: härska genom att splittra. Genom att blåsa upp skillnader mellan grupper kan fokus flyttas bort från det som förenar oss – lönearbetet och beroendet av trygga jobb för ett värdigt liv.

Solidaritet och rättvisa på allvar

Arbetstidsförkortning. Mycket prat om makteliten och deras löner dessa dagar, och att några få hela tiden äter mer av den så berömda ”kakan”. Givetvis är detta ett stort problem och totalt fel.

När facket är starkt vågar medlemmarna höja rösten

Debatt. Vi som arbetar på vägarna, i hamnarna och på terminalerna vet att trygghet inte bara handlar om försäkringar. Trygghet handlar om att våga säga ifrån när något är fel – och om att veta att man inte står ensam när man gör det.