Debatt. Bäste Lennart, I min hand håller jag ett brev daterat den 24 september 1910. Brevet är skickat från Oskar Eriksson på Transports förbundskontor som ett svar på Kalmaravdelningens önskan att utträda ur förbundet, bland annat med argumentet att ”det råder slöhet utan like”, ungefär som du beskriver dagens fack i din debattartikel.
Precis som Oskar kommer jag anse att er agitation är korrekt: Vårt arbete kräver mer tid än vi har att göra av med, och av den anledningen kommer ombudsmän och regionala skyddsombud att behöva prioritera. De är dessutom oändligt mycket mer nåbara numera med mobiltelefoner, mejl och den ständiga uppkopplingen.
Avdelningens representantskap har beslutat att lägga nästan en miljon kronor på ett stort organiseringsprojekt under detta verksamhetsår, inte minst i den norra och nordöstliga delen av avdelningen. Syftet är dels att hitta våra fackliga hjältar på arbetsplatserna, dels att lära våra medlemmar att organisera sig och sin arbetsplats tillsammans. Vi får aldrig glömma bort att det är vi alla som är facket, inte ”ni på avdelningskontoret”.
Mottot om att vi är starkare tillsammans är ingen floskel. Problemet är bara att personerna på arbetsmarknaden som kan utgöra ”vi” blir färre och färre.
För att stävja den politiska motvinden har säkert du och många andra medlemmar uppmärksammat ITF:s kampanj Fair transport Europe för rättvisa transporter med schysta villkor i EU. Jag kan stolt meddela att det är vår avdelning, 51:an, som överlägset samlat in flest underskrifter enligt förbundets statistik. Dessa har vi inte fått in genom att sitta bakom skrivborden – utan genom att vara ute bland medlemmar och icke-medlemmar, besöka företagen och snacka med killarna och tjejerna på golvet, vara med på branschmöten, agitera framför politiker i kommunerna och ombud i närliggande organisationer.
Det vemod du känner delar vi. Politikerna oavsett block motarbetar oss. De unga som kommer ta över arbetsmarknaden saknar känsla för facket. Och än värre är när LO:s ordförande, så som i årets avtalsrörelse, ställer sig med Svenskt Näringsliv och agiterar för att hålla nere lönenivåerna.
Det är hemskt att behöva säga det, men vi som kollektiv har fått det för bra för att det brinnande engagemanget ska vara kvar. Vi blir en produkt av den era vi lever i – det är inte samma sak att växa upp med arbetarretoriken i din generation som att växa upp med 1980-talets individualism, som jag gjorde.
Lennart, din fråga om facklig närvaro är felställd, i stället skulle du frågat ”är du med i facket?”. Jag motsätter mig även din antydan om att vi på lokal nivå inte längre argumenterar för arbetarna. Det blåser hårda antifackliga vindar i samhällsdebatten. Men tro inte att vi inte kämpar för våra medlemmar lika hårt nu som på din, eller för den delen Oskar Erikssons, tid.
