Krönika. Det spelar ingen roll att rot och rut kostar samhället lika mycket som halva polisväsendet. Bara medelklassväljare känner sig uppskattade efter förtjänst. Att de sedan också ska ha några miljoner var i tillgångar i villor och fritidshus, betraktas snudd på som en mänsklig rättighet.
Lite jobbigt är det då man blir sjuk i denna hyllade samhällsklass, vilket är ganska vanligt då dess största kull är född på fyrtiotalet. Skatterna räcker ju inte riktigt till för att betala sjukvården. Men säg det problem som inte har en lösning. Här kan nämligen sjukvårdspersonalen få bidra till medelklassingarnas välbefinnande genom sina låga löner.
Tyvärr har en del sällsynt egocentriska sjuksköterskor inte förstått sitt kall utan i stället dragit till Norge för att få något slags kompensation för sitt slit och sitt kunnande. Därför står många avdelningar på sjukhusen tomma runt om i landet.
Man kan förstå att det här känns lite trist och svårförklarat för de politiker som vill de mest besuttna i samhället så väl, när inte den vård som utlovats finns att tillgå.
Annars går allt som, ja inte som tåget, för de står stilla i växelfelens och nedskärningarnas tid. Men i alla fall, allt utvecklar sig till det bästa i den bästa av världar där subventionerade bostadsrätter och villor stiger rakt upp i himlen i värde för hårt arbetande äldre tjänstemän och byråkrater. Medan ungdomar kan titta sig i samma himmel efter någonstans att bo.
Även detta är dock ett litet problem. Att det liksom blir folk över, såsom unga människor, gamla människor, ensamstående föräldrar, utlandsfödda i förorterna, folk i glesbygd, sjukskrivna och arbetslösa. Plus förstås också vanliga arbetare.
Man kan naturligtvis inte begära att det ska finnas pengar till ungdomsgårdar i förorterna eller ens skolor med rimlig storlek på klasserna eller pengar till fattigpensionärerna.
Men personer som inte har toppinkomster kan ha svårt att accepterar sitt öde: att aldrig få komma in på de fina krogarna eller bo på rika gatan. Därför sluter de sig samman i ett slags ackumulerad ilska. De kan bli Sverigedemokrater för att puckla folk från andra länder som händelsevis är ännu värre ute än de själva. Eller också kan de gå med i kriminella gäng, supa ner sig och droga. Medan arbetarna förtvivlat hoppar från tuva till tuva i behovsanställningar och springvikens förlovade land. Allt i skuggan av bemanningsbolagens ständiga jakt på vinster.
Men vad gör det att liv föröds, så länge demokratin kan användas till att gynna de mest välbeställda?
En kärlekens tanke hade väl annars varit att göra tvärtom…
