Krönika. Det pågår ett slags evig rötmånads-debatt i media där det diskuteras om det över huvud taget finns några arbetare numera. Detta kan verka förvånande för den som sliter med ett vanligt jobb.
När några så kallade kulturpersonligheter dessutom hävdar att ”det inte längre skrivs några böcker av arbetare”, känns det särskilt knepigt för oss som faktiskt kroppsarbetar; och skriver.
Fast vi är inte så många och när det händer att folk kommer fram till mig på krogen och säger: ”Om jag skrev en bok om mitt liv så skulle den bli en bestseller”, kan jag tänka:
”Hå hå ja ja, just give it a try!”
För det är ganska knepigt att sätta ihop en text, även i ett aldrig så intressant ämne, med flera hundratusen nedslag på tangenterna där allt ska stämma från början till slut utan upprepningar och ”tyrckfel”.
Sen ska man få boken utgiven och antingen betala dyrt på ”eget förlag”. Eller också försöka komma igenom de stora förlagens nålsöga tillsammans med tiotusentals andra hoppfulla debutanter, där bara en handfull ges ut varje år.
Dessutom har både de stora förlagen och bokhandlarna för länge sedan abdikerat från idén att ge ut all slags litteratur. De satsar helst på ”kända namn” och deckare.
Det här är alltså inte någon lek och om boken ändå blir utgiven kommer recensenterna. Visserligen är det oftast roligt att få recensioner; bra eller dåliga, för man lär sig alltid något.
Men det finns knäppgökar bland dem, exempelvis bittra outgivna författare. Då får man vara glad om personen ens orkat läsa boken och inte bara baksidestexten. Eller använder den som förevändning att föra fram någon egen åsikt de gått och tryckt på.
I en stor dagstidning tyckte en recensent så illa om en av mina böcker, att hon lade till saker som inte stod där; som hon också tyckte illa om…
Men det finns vägar för den som vill skriva utan att bryta nacken av sig i den litterära hanteringen. Hos Föreningen arbetarskrivare är det plats både för nya och etablerade författare.
I den senaste antologin Landet som sprängdes, som jag själv har lyckan att delta i, tycker jag att det både finns en personlig och en kollektiv styrka i texterna. Där kan man få känna av hur det verkligen är att jobba i den alltmer utarmade vården och hur tågmästaren har det då tåget stannat på grund av obefintligt underhåll. Eller om helt andra saker, som i Aino Trosells fina novell om en svarvare som räddar livet på en hamster – och på sig själv.
Det lite fyrkantigt redovisande berättandet som förr kunde spåras i antologier verkar vara helt försvunnen. Det kanske beror på att folk blivit mer skrivvana av sådant som bloggar, twittrande och facebookande.
Det är klart att personer ur kultureliten – höger eller vänster – inte gillar sånt här och gärna vill förneka styrkan som kan finnas i det arbetare skriver. I deras värld finns det bara plats för de egna allomfattande åsikterna. Men allt av betydelse skrivs inte av kultureliten i Stockholm. I stället är det nog som författaren Ivar Lo Johansson en gång sa: ”allt spännande finns hos arbetarklassen”.
