Ledare. En gång i tiden var hamnen själva hjärtat i många städer. Hit kom dagligen segelskutor och roddbåtar med grönsaker, potatis, ved, kol och färsk eller insaltat fisk. Från kajen kördes förnödenheterna till butiker och marknader. Ju kortare avståndet var till invånarna desto bättre.
Än i dag ligger hamnen kvar centralt i många städer. På åtskilliga ställen kastar politiker och byggbolag lystna blickar på den attraktiva marken intill vattnet. Bostadsbristen är som bekant skriande.
Samtidigt har godsflödet ändrat karaktär. Det är inte längre bränsle och färska livsmedel till boende i närområdet som dominerar på fraktbåtarna.
Är det då självklart att båtanlöpen ska fortsätta ske några stenkast från stadskärnorna?
Följer man sjöfartens utveckling blir jag tveksam. Det godsslag som ökar allra snabbast i svenska hamnar är avfall. Import och export av avfall i olika former.
Falkenberg är ett exempel. Hamnen, med kajer och upplag, ligger mycket centralt och utgör ansiktet ut mot havet. I dag ser området ut som en jättelik sopstation med berg av aska, metallskrot och träavfall.
Givetvis måste avfallet som vi genererar tas om hand, transporteras och återvinnas. Men är det nödvändigt och försvarbart att det sker så nära inpå folk och deras bostäder? Finns det andra hamnlägen som vore lämpligare?
Den storskaliga importen av osorterat hushållsavfall ställer frågan på sin spets. I en rad städer höjs kritiska röster mot sopstank och avfallsrester som blåser omkring.
Det finns även andra skäl att ifrågasätta avfallsimporten. I debatten hävdas ofta att Sverige gör en global miljöinsats. Men sanningen är att hälften av avfallet tas in från Norge.
Norge har gott om egna förbränningsanläggningar, som numera rapporterar om skriande brist på avfall. I vårt grannland i väst har sopsorteringen och materialåtervinningen minskat – som en direkt följd av att Sverige dumpat priset på mottagningen av sopor för förbränning.
Den fria marknaden styr. Men vari ligger miljövinsten?
