Krönika. De flesta av oss hyser medkänsla – att känna för någon utan att dela dennas känsla. Medkänsla ska inte förväxlas med empati som är förmågan att känna med andra (och kan vara slitsamt och inte alltid så konstruktivt).
Jag hyser medkänsla med mina medmänniskor men jag är min egen värsta fiende. När det kommer till mig själv är jag självkritisk intill självutplåning. Jag är sällan nöjd med mina prestationer. Jag ställer höga krav, ibland (läs ofta) för höga och när jag inte når upp till dessa krav slår jag ner på mig själv som en hök. Samma sak när jag begår misstag.
Prestationskraven och strävan efter perfektionism är något jag har dragits med hela mitt liv. Det har dock vållat stora bekymmer eftersom ”det perfekta” i praktiken är näst intill omöjligt att uppnå. Min strategi har varit att skjuta upp, förhala och/eller undvika att göra saker (=prokrastinering). När jag prokrastinerar blir jag mindre produktiv och ännu mer stressad. Det är en ond cirkel som är oerhört svår att bryta. Mitt nyårslöfte blir därför att odla min självmedkänsla.
Självmedkänsla är förmågan att behandla sig själv med vänlighet och förståelse, särskilt när man står inför svårigheter, misstag eller lidande.
Självmedkänsla innebär att man accepterar sig själv trots sina brister och misstag. När jag till exempel stöter på utmaningar kan jag idka självmedkänsla och se utmaningarna som möjligheter till lärande och personlig tillväxt i stället för misslyckanden.
Forskning visar att självmedkänsla kan ge oss verktyg för att hantera livets utmaningar på ett mer positivt och konstruktivt sätt, samtidigt som den främjar det psykologiska och emotionella välbefinnandet.
Vi är många där ute som kämpar med att lära oss att tycka om oss själva. Att bli sin egen bästa vän är en livslång resa och min resa har just börjat.
Boktips: Agneta Lagercrantz – Självmedkänsla. Hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra.
