Debatt. Jag vet hur det känns när man stirrar på färdskrivarklockan för att utnyttja körtiden till max. Jag vet hur det känns när familjen klagar över sen hemkomst för fjärde dagen i rad. Jag vet också hur "mysigt" det är när man fått olja eller diesel på handskarna direkt på morgonen, utan att ha möjlighet att få ut nya innan passet är slut, om ens då …
Jag som skriver det här heter Lars Mikaelsson och med en bakgrund som timmerbilschaufför kandiderar jag nu som ledamot i Transports framtida förbundsledning, det verkställande utskottet (vu).
Transportarbetaren har givit alla kandidater möjlighet att själva skriva inlägg och jag vill nu använda den möjligheten att presentera mig själv och mina idéer.
Jag är 50 år gammal och kommer från Ånge i Västernorrland. Innan jag blev lokalombudsman i avdelning 29 arbetade jag alltså som timmerbilschaufför i 20 år.
Min fackliga bana inleddes när jag rekryterats till Transports ungdomsforum på Bommersvik 1996. Sedan dess har jag haft en rad fackliga uppdrag, bland annat som förtroendeman på arbetsplatsen, sektionssekreterare, ungdomsansvarig, ersättare och ordinarie ledamot i avdelningsstyrelsen där jag så småningom blev vice ordförande.
År 2005 erbjöds jag jobbet som ombudsman och kassör i avdelningen och efter kongressen 2007 blev jag ledamot i Transports förbundsstyrelse. Jag lämnade det uppdraget 2015, enligt praxis, när jag erbjöds jobbet som central ombudsman på förbundskontoret – med ansvar för avtalsfrågor som rör åkerier, terminal och lager samt taxi- och bussavtalen.
Nu har en hel del kamrater uppmanat mig att kandidera till några av de mest ansvarsfyllda uppdragen i förbundet – till det verkställande utskottet. Efter mycket funderande och många samtal lät jag mig också nomineras. Jag tror att jag har en tillräckligt bred erfarenhet från både vår i särklass största bransch, åkeribranschen, och av det fackliga arbetet i Transport på olika nivåer.
Jag tycker också att det är viktigt och rimligt att förbundets största medlemsgrupp ska finnas representerad i förbundets ledning, vilket också varit praxis under lång tid. Jag vet in på huden hur det känns att vara lastbilschaufför. Ja, vet det, precis som så många av er andra i förbundet.
Vår tidigare ordförande Lars Lindgren var helt införstådd med dessa frågor, men sedan han avgick är det brist på chaufförserfarenheter i ledningen. Samma gäller hos många av dem som nu är beredda att ta ansvar för ett förbund i gungning. Rekryteringen av förare borde vara en naturlig och större del av förbundets verksamhet.
Jag vet att medlemmarna gärna vill ha några i ledningen som vet hur man styr åt rätt håll, och även hur man styr genom en kurva utan att gena för mycket och förstöra ekipaget (i detta fall förbundet Transport). Nya vägar ska man inte vara rädd att prova, men att lita för mycket på en GPS, det gör aldrig en erfaren förare. Yrkesförarna vet att en sådan ofta leder in på smala och krokiga vägar med hög olycksrisk.
Efter tumultet kring Lars Lindgrens avgång har det också blivit uppenbart att åkerifrågorna inte hunnits med. Inte på allvar. Man har exempelvis lagt ner massor av jobb på ett fåtal cykelbud – vilket kan vara nog så välmotiverat.
Men när EU-kommissionen ska presentera förslag på nya kör- och vilotidsregler för hela åkeribranschen har den frågan nästan fått passera utan åtgärd på hemmaplan – trots att reglerna direkt berör hälften av våra medlemmar.
EU-förslaget innehåller också djupt oroande inslag som hanteras med högsta prioritet av alla berörda fackföreningar inom EU. Fast Transport har kommit lite på efterkälken. Det är beklagligt och jag kan konstatera att andra förbund i LO-familjen lyckats bättre. Vi har tur att det finns förbundskamrater både i ETF och i parlamentet som tar tag i frågan där.
Än värre är det att arbetet på Transports förbundskontor och i avdelningar har präglats av splittring och motsättningar under de senast åren. Varken de anställda, förbundsledningen eller förbundsstyrelsen har förmått att reda ut motsättningarna på ett kamratligt sätt. I stället har vi sett flera exempel på intrigmakerier, spel under täcket och flertal läckor till medier.
Så brukar man hantera problem inom politiken. Detta sätt att hantera interna problem leder bara till splittring och söndring. Raka, ärliga snack – det har varit och ska vara vårt signum!
Det förhållningssättet har inte alltid gillats av andra förbund eller inom LO. Våra motparter på arbetsmarknaden brukar dock gilla vårt raka arbetssätt, vilket också gjort att riksavtalsförhandlingarna fullföljts. Förhoppningsvis kan även de kvarvarande avtalen klaras i land utan konfliktåtgärder. Men det får framtiden utvisa.
Hur ska våra interna problem lösas?
Förr hade vi problem i vår avdelning 29 i Sundsvall. Det medförde att det var omöjligt att slå ihop avdelningarna i Mellannorrland. Förändringsarbetet gick inte att påbörja då vi hade samarbetsproblem – både inom vår egen avdelning och med de övriga avdelningarna.
Men när vi valde att behandla alla frågor i en öppen diskussion började problemen lösa sig. Steg ett blev att skapa trygghet och tilltro, både inom och utom organisationen. Sedan kunde man börja göra något åt problemen, med väl förankrade beslut i demokratisk ordning. Sedan fyra, fem år tillbaka är avdelningarna en gemensam enhet – avdelning 32.
Den som tror att det räcker med att bara prata och sedan gå vidare efter den osämja som har drabbat förbundet har nog inte förstått något om krishantering. Vi behöver få en ordning som säkrar ett enat förbund och ett enigt uppträdande, där det finns plats för både traditionellt arbete med avtal och tvisteförhandlingar – liksom för rekryterings- och organiseringsarbete.
Därutöver behövs förändringar i utbildningspaketen med lokal medverkan så att våra nuvarande och kommande medlemmar lyckas skapa ett stadigt och kamratligt förbund. Ett där man tillåts att ha högt i tak, i stort och smått, och där man tar tag i problem innan det blivit verkliga problem.
De olika arbetsuppgifterna måste dock styras av förbundets prioriteringar och personligen är jag är övertygad om att vi måste prioritera arbetet med att påverka utvecklingen i alla de branscher som Transport verkar i. Sunda branscher kan erbjuda goda anställningsvillkor medan söndertrasade mest leder till elände och ständiga tvister.
Jag är också övertygad om att vårt fackliga organiseringsarbete bör omvandlas till en mer lokalt styrd verksamhet med fötterna i den lokala jordmånen. De som arbetar med organisering bör bli en naturlig del av den lokala organisationen och styras lokalt, inte av en tajt liten grupp i Stockholm där man har liten eller ingen möjlighet att anpassa utvecklingen till de lokala förutsättningarna.
För övrigt bör vi alla komma ihåg att en av det verkställande utskottets viktigaste uppgifter är att hålla samman förbundet och motverka fraktionsbildningar och splittring. Det har den avgående ledningen tyvärr inte lyckats med. Däremot ser jag det som naturligt att Tommy Wreeth med förhandlingskunskap – som givit rimliga och väl avvägda riksavtal för våra medlemmar i ett pressat läge – får fortsätta att utveckla både avtalen och förbundet. Detta genom att ta ett ännu större ansvar för vår organisation – nu som förbundsordförande.
Jag skulle gärna vilja vara en del i en framtida ledning av förbundet, om jag får ert förtroende! Min ambition är i vilket fall att försöka svetsa ihop förbundet genom att främja ett hederligt och rakt uppträdande. Enade vi stå, söndrade vi falla.
Du som har valts till kongressombud har fått makten att föra Transport in på vägen till framtiden. Jag kommer att göra mitt för att du och Transportarbetareförbundet ska stå starkt och stadigt inför kommande utmaningar.
Väl mött på kongressen!
