Ledare. Och hur får man säga det? Runt om oss sker attacker mot det fria ordet. I Sverige liksom i andra länder.
Ofattbara illdåd som det i München den 13 februari, då en bil körde in i det fackliga demonstrationståget. Minst 36 skadades och en mamma och hennes tvååriga dotter dödades i dådet.
1 500 personer deltog i demonstrationståget som anordnats av fackförbundet Verdi, det största fackförbundet för anställda inom kollektivtrafiken i Tyskland. De tågade för bland annat högre krav för arbeten inom offentliga sektorn. Allmängiltiga fackliga krav som genom historien lyfts i högljudda demonstrationer och som på intet sätt sett sitt bästföredatum.
Den vidriga masskjutningen vid Risbergska komvux i Örebro den 4 februari där elva personer dödades. Människor som var där för att få kompetens för att kunna delta i samhället. I vårt samhälle.
Mammor, pappor, bröder och döttrar. Människor som flytt från krig och förföljelse. Som i Sverige hittat början på ett nytt liv i trygghet där komvuxstudier har en självklar plats. Ett ofattbart dåd där det bara finns offer.
Och så har vi Hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson som varslats om uppsägning hos Gothenburg roro terminal efter det att Hamnfacket varslat om att stoppa krigsmateriel till Israel.
I en debattartikel i GP publicerad 25 februari skriver 30 läkare ”Om varslet skulle bli verklighet och leda till uppsägning öppnas en farlig dörr för att arbetsgivare ska kunna göra sig av med kritiska röster – en utveckling som riskerar att urholka vår gemensamma möjlighet att påverka och driva viktiga samhällsfrågor.”
Vi har långt kvar till rättvisa löner och rimliga arbetsscheman. Ropen måste fortsätta skalla! Men törs vi? Det hoppas jag. För din och min och för det fria ordets skull. Det är bara dryga månaden kvar till första maj. Hur långt är tåget du går i?
