Uppdrag: 500 nya medlemmar
Han har hittat honom på Facebook. Nu sitter Veiko Mölder hemma i en estländsk lagerarbetares slitna kök och försöker få honom att gå med i facket. På arbetsplatsen är Veiko portförbjuden. Och om chefen visste att facket satt här i köket skulle lagerarbetaren förlora jobbet.
Kanske har Veiko Mölder fått ett omöjligt uppdrag från kollegorna i Nordiska Transportarbetarefederationen.
Han ska se till att estländarna går med i facket, organiserar sig på sina arbetsplatser och förhandlar fram kollektivavtal och bättre villkor.
Det har nordiska fackförbund försökt åstadkomma ända sedan de baltiska länderna blev självständiga efter Sovjets fall.
Ingen har lyckats.
Men det ska Veiko Mölder. Sedan februari i år är han anställd i ett Nordenfinansierat projekt som ska ge Estland 1 500 nya fackliga medlemmar, genom att organisera på ett nytt och aktivt sätt. I maj drog han i gång på allvar.
Men här fungerar inte vanlig organizing, där facket besöker arbetsplats efter arbetsplats och träffar personalen i fikarummet.
Inget av de stora lager och logistiska center där Veiko Mölder ska rekrytera nya medlemmar, har en enda medlem.
– Dessutom skulle jag bli utkastad direkt av ledningen, säger han där han sitter vid sitt skrivbord på transportarbetareförbundet ETTA i Tallinn.
På sitt förra jobb kunde han göra på det vanliga sättet. Som klubbordförande på Tallinns trådbussbolag ökade han organisationsgraden bland förarna från fantastiska 60–65 procent till otroliga 75 procent.
Det är tio gånger högre än i Estland som helhet.
Men de nya arbetsplatserna i det privata näringslivet är oprövad terräng och Veiko har gjort flera kardinalfel genom att satsa på fel arbetsplatser och fel personer.
Hans mål att är ha 500 nya medlemmar när den treåriga projekttiden är slut. När han började hade han inte ett enda namn. Därför har han fått hitta på nya sätt. Som att använda Facebook för facklig aktivism.
– Det är förvånansvärt hur öppna människor är med att berätta en massa privata saker på Facebook, säger Veiko.
En sökning på ett företagsnamn ger en rad träffar där folk berättar var de jobbar.
Den listan har blivit Veikos stomme i rekryteringsarbetet.
– Sen har jag tittat på vilka som är deras vänner. Hittar jag samma vän hos flera på samma företag, så är sannolikheten stor att det är en arbetskamrat. Och hittar jag vänner som avviker tydligt i ålder, etnicitet och intressen så är det ofta arbetskamrater. På det sättet har jag kunnat utöka min lista.
Nästa steg är att träffas öga mot öga. Den han ringer upp får välja hur det ska ske.
– Det bästa är att få komma hem till dem. Hemma känner man sig tryggast. Om du i ditt hem säger att du är intresserad av att börja arbeta fackligt så står du för vad du har sagt. Har du bara sagt det i mobiltelefon är det inte alls lika mycket värt.
Ur de personliga samtalen vaskar Veiko fram vilka han tror kan bli förgrundsfigurer i de nya klubbarna. Han ber om nya namn. Och han får veta vilka på listan som är att lita på – och vilka han absolut inte kan kontakta.
Hans taktik är att samla minst 15, 20 procent av de anställda som medlemmar redan innan de berättar det för företagsledningen. Då har de en färdig interimsstyrelse som kan ordna val till klubbstyrelsen och slipper riskera att arbetsgivaren blockerar försöket att bilda klubb.
– Jag vill ha en hel bunt med ansökningshandlingar till facket att slänga på chefens bord, säger Veiko.
Enligt lag behövs bara fem medlemmar för att ha rätt att bilda klubb.
– Men det räcker inte. De skulle få sparken direkt.
Får man sparka folk bara för att de går med i facket?
– Nej, men arbetsgivarna hittar alltid något lagligt skäl.
Därför vill han inte berätta på vilka företag han sätter in sina första stötar. Och han vill inte att folk ska prata för öppet om de fackliga planerna. Tids nog får arbetsgivarna veta och då kommer de att göra allt för att stoppa honom.
Hittills har han bara fått sex nya medlemmar.
– Men jag försöker inte få dem att gå med än. Det viktiga är att de är intresserade. Nu ska jag vaska fram de starka personligheter som kan driva det fackliga arbetet där i framtiden och få dem att förstå vad de måste göra. Jag letar efter de där ledarna som andra lyssnar på.
Sen sätter han sig och ringer samtal efter samtal. När han får svar förklarar han vem han är, vad han vill, kollar om det finns intresse och försöker boka in en träff.
En kille som han skulle möta på ett kafé i kväll ringer och ställer in bara några timmar innan.
– Han sa att hans mamma plötsligt hade blivit sjuk och att han var tvungen att hälsa på henne. Det är rätt typiskt. Många är hur positiva som helst i mobiltelefon, men backar ur när det blir dags att ses på riktigt.
Tror du på att hans mamma är sjuk?
– Ja, faktiskt. Han var så angelägen om att boka in en ny tid när vi kunde träffas.
Sen fortsätter han att ringa och mellan varje samtal hojtar han till:
– En till!
– Nu fick jag ja igen!
– Och en till. Jag har aldrig fått tre ja på rad förr.
Den sista låter väldigt intresserad och vill att Veiko hälsar på i morgon klockan tio.
När vi dyker upp nästa dag möter vi en respektingivande schäferhund. Sen tittar en ung trebarnspappa fram ur en dörr på en skräpig innergård. Han vill gärna prata. Han har flera års erfarenhet av sin arbetsplats och är övertygad om att den måste förändras.
– Vi kan inte ha det så här. 95 procent av mina arbetskamrater skulle sluta direkt om de hittade något annat. Lönen går visserligen att leva på, men arbetet är alldeles för hårt. Folk orkar inte med, de sliter ut kroppen, säger han.
Det är vanligt att lönen sätts efter ett ackord som få klarar på åtta timmars arbetsdag och att de därför får jobba över utan lön. Terminalarbetarna får mellan 4 315 och 4 750 kronor i handen varje månad, ungefär hälften mot genomsnittslönen i Tallinn.
I sitt kök bjuder lagerarbetaren på kaffe. Huset är slitet och måste vara mycket kallt på vintern. De pratar en timme. Veiko får tips på andra namn att kontakta och lämnar över en bunt visitkort att dela ut till intresserade.
När vi går därifrån är han optimistisk. Tycke uppstod och den dödslängtande blandningen av falsettsång och hårt distade gitarriff gjorde sitt till.
– Jag förstod att han också var hårdrockare eftersom jag älskar all sorts metal. Jag lyssnar på Heavy metal, Death metal, Black metal, Thrash metal och Goth metal. Ändå gillar jag egentligen punkarnas budskap bättre. Det är mer socialt, säger Veiko Mölder innan han kör tillbaka till kontoret för att ringa nya samtal.
