Krönika. Jag hade bra fart på E4:an i backen från Brahehus mot Ödeshög. Det var lite småhalt och en bit längre fram såg jag ett gult blinkande sken. En tungdragare med någon stor maskin efter stod halvt över vägen och jag bromsade försiktigt. Något allvarligt måste ha hänt och när jag fått ner farten krypkörde jag förbi ekipaget på den lilla remsa som fanns kvar mot mitten.
Tungdragaren visade sig skydda en liten personbil som hade gått in i vägräcket, antagligen flera gånger. Två unga påfallande bleka, men oskadda, kvinnor i svarta hucklen stod vid den tilltufsade bilen. Några andra personbilar hade också stannat så jag körde vidare.
Jag läser Torgny Karnstedts novellsamling Karlssons pojke. Novellerna handlar om ett Sverige som en gång fanns och ett nytt som kommit. Och, förmodar jag, rätt mycket om författaren själv.
Torgny Karnstedt har arbetat som svetsare och fabriksarbetare. Så skrev han boken Slamfarmen om sitt jobb på BT Kemi i Helsingborg. Numer föreläser han på arbetsplatser och skolor om vikten av att läsa för att bättre kunna förstå samhället och världen. Han har blivit ett slags handelsresande i kunskap, kanske en av Sveriges främsta.
När man börjar läsa novellerna i Karlssons pojke känns de så verkliga att man blir orolig för hur de ska sluta. För där kan brinnande stål spruta över stålverkets anställda lika väl som en varm kyss avslutar en stökig firmafest.
Jag drabbas för jag vet att någonstans är det som står där sant, självupplevt eller berättat för författaren.
Den här boken har ett politiskt stråk men innehåller inget gnäll, varken på Löfven eller någon annan. Sjuttiotalets nedläggningar av industrin finns med så väl som invandringen i dag. Men de är en del av vardagen och det finns lösningar. Ungefär som att hitta på en ny metod att svetsa stag till traktorer. Människovärdet kvarstår ju och är lika för alla. Det är detta som är så svenskt och lite gammaldags med boken.
Torgny Karnstedt lär faktiskt ha kört lastbil under en kortare period. Om han hade gjort det i dag är jag rätt säker på att han också ställt ekipaget tvärs över motorvägen för att skydda några nödställda.
Bara av det enkla skälet att det var så man gjorde förr i Sverige och att det, tack och lov, är så man gör i dag.
