Krönika. Klassfrågan blomstrar denna sommar. Främst tar den sig uttryck i ett intensivt kastande av ruttna pajer mellan Dagens Nyheters kulturredaktion och Aftonbladets, med kulturredaktören Åsa Linderborg i spetsen. Dessvärre har den kommit att handla om Lenin igen. Om vad man får skriva om Lenin och vad man får tycka om Lenin. Annars är det en viktig debatt.
Först vill jag deklarera att jag inte tycker om Lenin. Lenin tyckte inte om kulturutövare som hade alltför oreglerade åsikter och som stod för dessa. Vad som är så himla sorgligt är att det är så himla svårt för oss att försöka tänka framåt. Visualisera visioner. Att fråga oss hur vi vill ha det och hur vi ska komma dithän.
Det är förstås oerhört, för att inte säga himla, viktigt att se bakåt. Att inte glömma. Att tänka framåt, men med historiens andedräkt flämtande i nacken. Hitlers andedräkt, Lenins, Pol Pots, Pinochets, dessa maktmän som spridit förintelse och lögn kring sig.
Ändå, nu talar vi om våra opinionsbildare av i dag. De som har sitt levebröd i att tänka och formulera sig. Som har dagliga och väl spridda fora att använda sig av. Måste de verkligen stanna upp vid namnet Lenin? Måste något så viktigt som klassfrågan och hur vi hanterar den stanna upp vid ett namn?
Jag minns en diskussion som plötsligt som en högsommarens gräsbrand flammade upp under en trevlig fest, kring en god buffé, där vi som samlats hade samlats på grund av ett gemensamt intresse för konst. Mitt måleri, närmare bestämt. Men gräsbranden handlade om något annat. Den handlade om tandläkaren. En konsthallschef råkade så där i mungipan nämna att det inte fanns någonting som hette klass längre. Att klassfrågan var överspelad.
Nu råkade det sig så att bredvid satt en konstnärinna som hade andra erfarenheter. Hennes far, boende i Norrlands inland, hade inte råd att gå till tandläkaren. Så var det. Och arg blev hon. Himla arg, faktiskt. Jag gick emellan. Försökte gjuta kallt vitt vin på lågorna. Kyla av. Jag visste ju att båda två var och är bra människor. De hade ingen anledning att hata varandra. Att hota att lämna festen.
Det var bara en sådan himla avgörande sak. Ett sådant himla tydligt ämne. Tänder. Kan verkligen tända. Bland mina vänner tidningsbuden, som organiseras av Transport, vet jag att det finns ganska många som saknar tänder i munnen. Någon tand. Ibland flera stycken. Det är ett pinsamt problem. Det är ingenting man pratar om. Man kanske håller för munnen lite grann när man skrattar. Eller så bryr man sig inte alls. Det kan vara ett fritt val. Eller man kan ha tandläkarskräck. Ett annat alternativ kan vara att man inte har råd. Helt uppenbart är att man sällan ser politiker, skådespelare eller läkare som saknar tänder. Jag kan nog säga att jag aldrig har sett någon sådan yrkeskategori sakna någon enda tand under någon längre tid.
Vad kan det bero på? Kan det vara en fråga om klass i någon bemärkelse? Jag tror inte att det har att göra med Lenin. Inte i våra dagar. När klassfrågan, om det är en sådan, tar sig sådana inflammerade uttryck som tänder i munnen, då blir den väldigt konkret. Synligare än när det gäller utbildning. Eller då det gäller makt och inflytande. Hälsa och livslängd.
Alla har rätt att ha tänder i munnen. Alla har rätt att avstå att ha tänder i munnen. Alla har rätt till det leende man själv kan välja. Kan vi börja där?
