Davids krönika. Problemet med att få covid-19 är inte att sjukdomen i sig alltid är så farlig. Problemet är att det inte går att veta vart den ska ta vägen. Ska det bara bli en snabbt övergående förkylning? Eller något betydligt värre, sjukhusinläggning, syrgas och kanske mer eller mindre bestående men.
Det verkar som om de flesta blir smittade på jobbet och det måste innebära att folk också går och arbetar fast de är sjuka. Kanske tänker de att företaget ska slippa ta in en ersättare?
Tyvärr är det så att det sparade arbetspasset kan generera femtio eller hundra andra vakanta pass som måste besättas då kollegorna blir smittade. Så den ”duktige” sjukes resonemang är inte helt glasklart och man utsätter också sina arbetskamrater för stor fara och hälsorisker.
Att få corona är som att bli intagen av en främmande makt och det enda man kan göra är att lägga sig platt. Själv hade jag nästan ingen feber när jag fick den, men blev otroligt trött och sov i en vecka. Sedan tog jag det lugnt i flera veckor.
Läkaren sa att den kritiska punkten är när man börjar känna sig frisk och kanske går tillbaka till jobbet. Då kan smittan slå till igen och gå ner i lungorna. Det stämmer faktiskt, jag känner personer (sådana som velat vara duktiga och till lags) som hamnat på sjukhus efter att ha gått ut för tidigt eller varit sjuka på jobbet.
Men inget ont som inte har något gott med sig för min del. Efter den första tiden med trötthet, ont i bröstet och en outsläcklig törst (efter vatten), var det bara att ligga för ankar och invänta bättre tider – och att läsa.
Gode vännen Erik Löfvendals senaste bok hade just kommit ut. En tegelsten på sexhundra sidor och jag undrade stilla hur jag skulle mäkta med den.
Men precis som coronan intagit mig gjorde nu boken det. Den blev som en protest mot all snuttifiering och rappa Facebookuppdateringar.
Snart vände sig bladen själva och jag befann mig plötsligt mitt i tjugotalets Stockholm och ett hembiträdes värld. Den var så mycket hårdare än vi kan föreställa oss med alltifrån prostitution, män som sviker till ”oäkta” barn. Fast också med längtan och kärlek, en nymornad feminism och klassmedvetenhet i arbetarrörelsens tidigare år.
Sveket heter romanen och svek kan se ut på många sätt. Som att sätta barn till världen som man inte tar hand om. Eller som i dag, att smitta ner sina arbetskamrater.
Men vad tjänar det till att döma? En sak är ändå säker; vad vi människor än gör här i världen så är vi små, så små, så små.
