”Sopkärringen” som twittrar och bloggar
Månadens medlem. ”Sopkärringen” Therése Hedman jobbar som ensam tjej bland sex sopgubbar mitt i Stockholm. På sin blogg kallar hon sig Tuss, men som tvittrare ”BitterFittans”. Det är en myt att journalister och politiker twittrar mest, hävdar Therése.
– Det är väldigt mycket ”vanligt” folk på Twitter, utbrister hon bestämt när vi träffas i solen på en parkbänk.
Sopkärring är Theréses egen benämning på motsvarigheten till sopgubbe, med positiv klang. Hon tog sina första stapplande steg på Twitter för snart fyra år sedan och fastnade. För att komma in i tekniken googlade Therése på allehanda förkortningar som dök upp och ställde massor av frågor.
– Jag behövde aldrig känna mig dum och fick svar direkt, intygar hon. Twitter är ett oerhört snabbt medium och man kan fråga om allt. Senast undrade jag vilken typ av barnvagn vi skulle välja och fick tusen svar som pekade i olika riktning. Lite för många, men dagen därpå köpte och hämtade jag och min man en vagn hos en av twittrarna.
Therése knäpper händerna kring magen. Där växer sonen som är planerad att titta fram i oktober. På sin blogg ”tankaravtuss” beskriver hon hur människor nu ger sig rätt att närgånget kommentera hennes figur.
– Kvinnor bedöms utifrån sina kroppar och män utifrån från sina prestationer. Vad stor du är, fick jag höra redan i början av graviditeten. Plötsligt fick människor jag inte ens känner rätt att utan skrupler kommentera min kropp. Även om jag inte tar åt mig borde folk tänka sig för. Min kropp är inte allmän egendom bara för att jag väntar barn!
Läskiga förlossningshistorier som människor dessutom ”generöst” vräker över Therése betackar hon sig också för. Överslätande ord om att det säkert inte händer henne biter liksom inte efteråt…
När Therése började twittra följde hon ett gäng kändisar och ”ståuppare” men ganska snart övergick hon till att nästan bara ha kontakt med vanliga människor.
– Politiker och journalister är lite tråkiga. De är så försiktiga. Vanligt folk skriver mer rätt på vad de tycker och tänker. Det är mycket roligare! De behöver ju inte stå till svars för någon efteråt, säger Therése och ler.
Hon beskriver Twitter som ett väldigt socialt medium. Genom att skicka ut en förfrågan kan man snabbt få ihop ett gäng människor till en pubkväll eller ”aw”, after work.
– Det är jättespännande att träffa människor som man bara twittrat med tidigare. Jag har aldrig blivit besviken utan fått flera nya vänner genom Twitter.
Facebook beskriver Therése som ett jättebra medium för att hålla liv i kontakterna med vänner och släktingar. Men Twitter kräver mer eftertanke.
– Det är lätt att bara slentrianmässigt trycka gilla på Facebook här och där.
För något år sedan kände hon att de 140 tecken som ryms inom varje twitterinlägg inte riktigt räckte till. Therése ville ha mer utrymme för sina åsikter och övergick till att blogga. Nu skriver hon med ojämna mellanrum om allt från vikthets till böneutrop i Fittja, vardagsmatlagning, hemlöshet och osmarta dokusåpaprofiler.
Therése klär också av ”Facebookmyset”, som så många beskriver. Ibland kanske för att dölja att det inte är så väldigt puttrigt där hemma. Den verkliga personen kan ju vara en helt annan än den man målar upp i Facebook. Motsvarande erfarenhet har hon inte från sina Twittervänner.
Therése lämnade sitt tidigare arbete bland multihandikappade barn och ungdomar för att få ett där hon inte tar med sig jobbtankarna hem. Nu kör hon sopor och skräp från kontor, butiker och hushåll i truck, mitt i Stockholms city.
På sin blogg gör hon en utförlig beskrivning i ord och bild av hur hon jobbar. Den avrundas ”det är bullrigt, illaluktande och tungt, men jag trivs. Vi är ett bra gäng och vi har kul ihop och det tycker jag är bland det viktigaste. Jag och mina sex grabbar.”
– Jag är skyddsombud och den psykosociala arbetsmiljön kommer på första plats. Att man trivs med dem man jobbar med påverkar så mycket hur man mår. Och lukten? Den blir man immun mot efter tio minuter, som tur är.
