Davids krönika. Som vi arbetade. Bara den som var med kan föreställa sig slitet som enbilsåkare i dragbilssvängen på åttio- och nittiotalet (och säkert innan dess också). Dag och natt, vardag som helgdag, gick körningarna över hela landet, och Norden. Tills det ibland tog stopp och inget jobb fanns på flera dagar. Sen var det full fart igen!
Kör och vilotider, vad var det?
– När du dragit ner den där trailern från Vikingterminalen i Stockholm till Götet får du koppla nytt i kväll och stå uppe i Stockholm igen i morrn bitti, kunde det låta från vår transportledare ”Broan”, Lasse Broström. Tidigare fotbollsspelare i Djurgården och känd som en av ”järnkaminerna”.
Andra dagar lät det.
– Du kan sova lugnt, det finns inget jobb i morgon.
Var man då några stycken på samma ställe, som på Stig Center i Göteborg, så var kvällen given. Först Systemet, sedan bad i Scandic-hotellets bassäng (vi hade självklart aldrig råd att bo på hotellet). Sedan taxi in till jazzklubbarna runt Järntorget med minst ett halvdussin andra lika strandsatta chaufförer.
Många klagade på Lasse Broström och andra dragbilsförmedlare och kallade dem för procentare då de tog runt 10 procent av inkörda belopp. Själv sa han.
– Vi finns, alltså behövs vi…
Dragbilarna var i varierande stadier av förfall. Som min första som var, liksom stoppad av polismans tecken i sista stund, hindrad från att köras in i Fundias stålugnar i Smedjebacken.
Andra åkare var mer seriösa. Men frågan är om det var så mycket bättre. De leasade halvgamla bilar till räntor på upp till 25 procent. Nya bilar hade förstås ingen råd med utan det blev sådana som redan gått ett varv och hade det mesta av reparationer kvar.
Deras ägare hade heller inte min monumentalt stora verktygslåda med sig, utan fick lämna in bilarna med växellådsras, fodersjunkningar och gud vet allt till verkstäderna.
Visst hade vi mycket roligt ute på vägarna och upplevde ett slags frihet där vi drog tusentals ton stål, papper, virke och livsmedel över landet. Men det hade ett pris och tyvärr gick de flesta jag känner från den tiden i personlig konkurs. Själv klarade jag mig men lärde att den ”fria marknaden” inte har någon som helst självläkande kraft. Efterfrågan på transporter var enorm, ändå fick vi knappt betalt.
Regler behövs för att kunna leva ett hyfsat liv, kunna ta hand om sin familj och ha råd med en biff på lördagen.
Därför gäller nu fast anställning för mig. Och så Transportarbetareförbundet – for ever!
