Ledare. Torsdagen den 3 december 2020. Dagen då IF Metall och Kommunal manifesterade LO:s oförmåga att hålla samman.
De flesta vet vid det här laget att ett enigt LO först sa nej till försämringar av lagen om anställningsskydd (las). Sedan gick Kommunal och IF Metall bakom ryggen på de övriga förbunden och fortsatte förhandla med Svenskt Näringsliv på egen hand.
Transport fick beskedet om en uppgörelse samtidigt som man satt i avtalsförhandlingar. På Transports kravlista fanns åtgärder som var tänkta att skapa tryggare jobb.
En sådan ”seger” hade vunnits i uppgörelsen för åkeri och terminal. Transport fick igenom regler som säger att det ska räcka med 18 månaders visstidsanställning för att få fast jobb. I dag säger lagen 24 månader.
I las-uppgörelsen sålde Kommunal och IF Metall bort viktiga delar av anställningstryggheten. Men man fick tolv månader för visstidarna. Tolv i stället för 18 som Transport slagits för.
Snacka om kalldusch. Det Transport vann kan i värsta fall visa sig vara en försämring, jämfört med lagändringen som kommer.
Men det värsta är att de två elefanterna i LO-familjen splittrar LO i ett läge där arbetsgivarna är mer enade än någonsin.
Tydligast syns i det avtalsrörelserna. De olika förbunden i arbetsgivarlägret har bestämt att ingen enda liten yrkesgrupp ska ha en spänn mer än avtalsrörelsens så kallade märke. Det spelar ingen roll om jobben för en viss yrkesgrupp har blivit stressigare, kräver mer kompetens eller av historiska skäl hamnat i bakvatten när det gäller lönerna.
Ingen ska ha mer än märket!
Lars Calmfors är en ledande ekonom som nu ser åratal av låga löneökningar som ett problem för Sverige. Det dämpar efterfrågan och försämrar möjligheten att styra arbetskraft dit behoven är störst.
I många år har åkeriföretagen beskrivit bristen på lastbilschaufförer som branschens allvarligaste problem. Lösningen är enkel. Låt lönerna stiga och se till att arbetsvillkoren förbättras.
Fast då kan man inte som åkare och speditör stå surrad vid Svenskt Näringslivs mast.
I mer än 20 år har den krympande industrisektorn varit lönepolis för hela arbetsmarknaden. Varför ska branscher som skriker efter arbetskraft inte kunna erbjuda bättre villkor – utan att Svenskt Näringsliv omedelbart kräver avräkning för varje promille på löneutrymmet?
Som det är nu avstår många LO-arbetare från produktivitetsvinster som företagen gjort. En del av de pengarna hamnar i ägarnas fickor eller blir till vd-bonusar.
Resten går till tjänstemännen. Varje procentenhet som LO-arbetarna avstått har tjänstemännen kapat åt sig som extra lönepåslag. Kanske påskyndar Kommunals och IF Metalls agerande en facklig omorientering i synen på märket.
