Krönika. Hundgumman, Hundis, Voffas, Grisen, Fjanten. Hunden Lisa hade många namn. Vi pratade jämt med henne – på bebisspråk. Det sägs att man inte ska förmänskliga hundar men vad ska man då ha dem till? Och faktum var att hon ibland pratade med oss.
En gång när hon varit sövd och opererat bort ett juver hos veterinären, berättade hon hur rädd och ensam hon varit i det kala rummet där det säkert fanns lukt av avlivade hundar. I ett stötvis gnyende lät det precis som små upprörda meningar. I flera minuter höll hon på tills hon tyckte att vi förstått. Och det hade vi.
Lisa var en Tollare. En ras från Kanada som till färg och utseende påminner om en lite förvuxen räv. Mic Mac-indianerna hade dem att jaga fågel med. När engelsmännen kom och förbjöd all jakt, tjuvjagade man och lät hundarna springa hem med bytet till byn.
Att apportera, gå flera timmar om dagen och bada är tollarens grej. Många gånger tjuvbadade Lisa. Hon skulle dricka vid någon sjö och som av en händelse hasade framtassarna ner i vattnet och då var det lika bra att ta en simtur. Att husse stod på stranden och gastade kunde inte hjälpas.
När nyfikna småbarn ville klappa henne lade hon sig ner. En gång i en fullpackad skärgårdsbåt kom en bebis krypande fram till oss. Barnets pappa sa något på spanska då ungen började dra Lisa i öronen och pälsen men jag ville inte säga något. Då skulle kanske barnet bli rädd för hundar och Lisa lära sig att barn inte fick komma fram till henne.
Resten av passagerarna höll andan då Lisa blev allt värre ansatt. Men till slut reste hon sig sävligt och började slicka barnet, som förmodligen ätit glass, i ansiktet. Ett sus av lättnad gick bland passagerarna.
Kanske är jag fjollig när det gäller hundar. Men det har man väl rätt att vara efter ett liv på vägarna? Man kan se hunden som en hobby, som att meka med amerikanare eller påta i trädgården. Eller bara älska den.
Lisas sista timmar blev dramatiska. En tidig morgon fick hon en stroke och blev förlamad i ena sidan. Hon släpade sig fram till hustrun och hyperventilerade. Monica höll om henne, ringde mig som var på väg utomlands och en veterinär.
Hos veterinären viftade hon först på svansen när resten av familjen kom. Sedan berättade hon gnyende i staccato hur rädd och ledsen hon var. Alla klappade och höll om henne men det fanns inget att göra. Till sist fick hon en spruta och somnade in. Tretton år blev hon, Lisa.
