Ledare. Sänkta löner till unga kommer att fixa 30 000 nya ungdomsjobb! Det har blivit en sanning. Ett mantra även inom LO. Jag tror inte på det. Jag tror inte att ännu lägre lönekostnader för arbetsgivare som tar in unga råder bot på den katastrofala massarbetslöshet som råder bland dagens 20–25-åringar.
I min egen närhet har jag ungdomar som kämpar för att komma ut i yrkeslivet. Flera av dem har precis fått anställning som lärarvikarier. Eller rättare sagt: de har fått otrygga påhugg i bemanningsföretag som hyr ut lärare.
Lärarjobbet pekas ut som ett av de viktigaste och mest ansvarsfulla i vårt samhälle. Yrkeskåren slogs nyligen för en lönehöjning på 10 000 kronor, vilket skulle innebära uppåt 40 000 i lön. Plus tio, elva veckors ledighet varje år.
En tjej jag känner är nu uthyrd som springvikarie i låg- och mellanstadieklasser. Hon får drygt 92 kronor i timmen. Fast bara när det finns jobb. Blir hon inte utbokad, är det noll kronor som gäller. Hon har heller inte ett öre för allt det för- och efterarbete som seriösa lärare förväntas göra.
Om tjejen mot förmodan skulle få ihop heltid en månad, låt säga 140 lärartimmar, så blir det en lön på 12 900 kronor. Före skatt. Semesterersättning tillkommer visserligen. För fem veckor. Resten av alla skollov står hon helt utan betalning.
Vad säger facket om att landets kommuner tar in lärare som får en tredjedel av en riktig lärarlön? Är det rimligt? Rimligt för springvikarier som utför ett av arbetsmarknaens tuffaste uppdrag? Bemanningsföretaget där tjejen jobbar har kollektivavtal. Med Unionen. Det är ett tjänstemannafack som genom sitt usla bemanningsavtal bidrar till att pumpa ut tusentals unga i jobb, med skitlöner.
Lösningen för att få ner ungdomsarbetslösheten stavas inte sänkta ingångslöner. Redan i dag är arbetsgivaravgiften halverad för unga upp till 25 år. Det går att hyra in eller dribbla med olika korttidsanställningar i åratal. Vi har dessutom infört bidragssystem, där arbetsgivare kan få näst intill gratis arbetskraft via Arbetsförmedlingen.
Smarta företagare låter ändå bli att anställa unga på riktigt. Varför?
För att politiker och parterna på arbetsmarknaden hela tiden signalerar att lönekostnaderna måste krympas ytterligare? För att man får vad man betalar för? Många ungdomar som lyckats få in en fot på arbetsmarknaden har de facto så dåliga villkor att lönen ändå bara blir fickpengar… I övriga EU kallas uthyrda för ”temporary employed”, tillfälligt anställda. I Sverige har inhyrning blivit ett sätt att täcka permanenta behov av arbetskraft. Vill vi få ordning på arbetsmarknaden och på ungdomsarbetslösheten finns det bara en väg: förbjud personaluthyrning! Eller inför åtminstone kraftiga begränsningar.
På det sättet kan fackföreningen, förhoppningsvis, vinna tillbaka trovärdigheten i de ungas ögon.
