Krönika. I dag säljer Josefin Stridh reservdelar till bilar. Men efter sitt korta inhopp som färdtjänstförare i södra Sverige vill hon berätta om den verkligheten. Om chaufförernas vardag – och resenärernas.
Under fyra månader arbetade jag som färdtjänstchaufför. Det här är min historia om steget in i taxibranschen, och steget därifrån. En kort period av mitt liv som nästan enbart bestod av stress och oro.
Allt började med att jag fick se en annons där de sökte flera chaufförer till färdtjänst, akut. Jag hade varit arbetslös i några veckor och såg min chans till en säker anställning. Jag tänkte på hur roligt det skulle vara att få träffa så mycket människor och att få se så mycket nya platser under sin arbetsdag. Valet var enkelt: Jag skulle ta mig från industrin och in i transportbranschen.
Jag tog mina besparingar och beställde hem material för att ta taxilegitimation. Ganska snart hade jag det lilla plastkortet i min hand. Jag visade med stolthet upp mitt kort och kände mig verkligen laddad inför mitt nya arbetsliv. Trots att den blygsamma lönen inte skulle ge så mycket mer än vad jag fick ut genom a-kassan, så var jag lycklig. Jag skulle få ett jobb att gå till igen.
Efter en kort intervju utan varken körprov eller utbildning var jag nu anställd som färdtjänstchaufför. Jag var inställd på att bli chauffören med det lilla extra, chauffören som lyste upp resenärernas dag. Så såg det ut då.
Jag började min anställning med fem dagars medåkning tillsammans med en erfaren chaufför. 55 timmar utan betalning. Han lärde mig hur man spänner fast rullstolarna och övrig last. Lärde mig manövrera de olika stolarna och bilens speciella funktioner. Redan första dagen blev jag varse det extrema tempot jag skulle få tacklas med. Chauffören vittnade om andra som, precis som jag, tagit taxiförarlegitimationen för denna tjänst. De hade valt att gå, redan första dagen de åkte med.
Jag bet ihop. Tuggade igenom mig de där dagarna och bestämde mig för att jag minsann skulle klara av det. Jag fick ganska omgående en bil som jag skulle arbeta i. Monterade mitt lilla plastkort på datorn och rullade i väg mot min första körning med ett stort leende på läpparna.
Första dagarna var rent ut sagt bra. Jag fick snälla bokningar och fick lära mig omgivningarna i lugn och ro. Jag lärde känna bilen och hade hittat ett bra sätt att kartlägga mina resor effektivt. Ungefär där, när den lilla fågelungen för första gången bredde ut sina vingar: Då bröt helvetet lös.
Helt plötsligt verkade beställningscentralen se oss chaufförer som underhållsfria maskiner och våra passagerare som oömt gods. Flera kunder bokades in på samma tid fastän att det kunde skilja flera minuter i körtid mellan deras hämtningar. När det handlade om större inbokade förseningar så användes vår extra kvart flitigt. Kvarten som är avsedd för eventuella felkörningar, olika situationer som kan uppstå vid hämtningar och dylikt.
I snitt blev det tio timmar om dagen bakom ratten. Utan tid för vare sig måltider eller toalettbesök. Bilen skulle givetvis städas ordentligt varje dag och tvättas flera gånger i veckan, på vår fritid. Vilket resulterade i att dagen oftast slutade på elva, tolv timmar. Om bilen skulle byta chaufför fick vi själva köra dit bilen, om det så var en resa på 18 mil tur och retur. Utan betalning. Man kan kort sagt säga att det inte fanns någon fritid. Oftast körde man sex dagar i veckan, ibland betydligt fler dagar i sträck. Men för att få en dräglig lön var man tvungen att hamna på minst 200 timmar i månaden.
Det fanns inget som helst utrymme för misstag. Inte heller för kunder som var i dålig form. Ingen tid avsedd för att kunna arbeta lugnt och metodiskt. Något som faktiskt krävs när man arbetar med sjuka eller på något annat sätt funktionsnedsatta människor.
I detta yrke mötte jag människor med alla tänkbara hälsotillstånd. Människor som var rädda, osäkra, hade ont eller mådde dåligt på något annat vis. Det var min plikt att alltid ha ett leende på läpparna, finnas för dem som behövde stöd och lugna dem som var rädda, arga eller osäkra.
Människor som stått och väntat på mig i en evighet, för att min bil var överbokad. Människor som kanske behöver komma hem till sin medicin eller har en assistent, läkare eller hemtjänstpersonal som står och väntar på dem.
Att be om ursäkt till alla passagerare, deras ledsagare eller övrig personal ingick i mitt dagliga arbete. Att ta emot utskällningar om vilken usel chaufför man är, mer eller mindre varje dag. Samtidigt som hjärtat pumpar i hundranittio. Samtidigt som man är för stressad för att känna sig hungrig, törstig eller kissnödig. Det är en konstig känsla.
Det spelade ingen roll om trafiken flöt på bra och att jag körde den snabbaste vägen. Det spelade ingen roll om jag lastsäkrade snabbt. Det spelade ingen roll att min passagerare kom snabbt in i bilen. Jag var ändå alltid sen.
Yrket förlorade snabbt sin glans. Det som fick mig att orka var de kunder som uppskattade mig, de som åkt med färdtjänst i alla tider. De som vet att 30 minuters försening inte är något ovanligt. Det finns så många som är så otroligt tacksamma för att man bara försöker. De vet, många vet, att allting handlar om att någon sitter och planerar turer för att tjäna stora pengar. Trots att de får dra ner på kraven vad gäller både service och kompetens.
Jag fick höra flera historier från resenärer som fick mig att rysa av obehag. Chaufförer som ligger och kör långt över angivna hastigheter för att köra in tid. Trots att de har rullstolsburna i bilen. Chaufförer som glömmer att spänna fast rullstolarna så att passagerare faktiskt har glidit i väg inuti bilarna. Rullstolar som körs in på fel håll i bilen vilket resulterat att passagerare nästan tippat med sina stolar. Rollatorer och packning som inte spänts fast i passagerarutrymmet. Bilar som är i trafikfarligt skick. Om detta är ett resultat av stressen eller ren okunskap kan inte jag svara på. Men i vilket fall som helst är det skamligt.
Färdtjänst transporterar människor, med speciella behov, som ska respekteras. Varje fall är unikt, men att ge rätt service och bemötande ska vara en självklarhet. En färdtjänstchaufför är lika mycket personlig assistent som chaufför. En färdtjänstchaufför ska utstråla trygghet och omtanke i den mån det behövs. Men, i många fall fallerar hela konceptet när planeringen i grunden är undermålig.
Jag har själv ringt och avsagt mig bokningar när jag ansett att en kund behöver extra hjälp. Tjänstefel, jovisst. Men det viktigaste i mitt yrke är att mina passagerare mår bra och kommer säkert dit de ska. Om det så handlar om att jag ska följa dem in i hemmet för att försäkra mig om att det inte händer dem något. Sunt förnuft heter det i min värld. Men i åkarens värld är det bara pengar som går upp i rök.
Prisdumpningar, billig arbetskraft, underbemanning. Det är vardagsmat.
Sen är det det här med kör- och vilotider. Hur kommer det sig att tunga sidan har hårdare regler vad det gäller vilotiderna? Jag lovar, fastän att jag kör en liten buss så kan jag ställa till med minst lika eländiga incidenter som en trött lastbilschaufför. En persons förmåga att framföra ett fordon är precis densamma vare sig det är en buss på tre ton eller lastbil på 60 ton. Den där tröttheten och stressen kanske inte känns av rent fysiskt. Men den märks av i ditt sätt att agera i trafiken. Lång reaktionstid, slarv, dåliga beslut och missbedömningar som i värsta fall kan leda till tragiska olyckor.
I stället för att vara en förberedande tid med mycket navigering och körteknik, innan jag påbörjade min CE-utbildning, så blev detta en tid som mer eller mindre knäckte mig fullständigt. Det ska inte behöva vara på det viset. Så tycker jag, en numera före detta yrkeschaufför.
En stor eloge till alla chaufförer därute, ni gör ett fantastiskt jobb!
