Ledare. Tio dagar före jul fick taxichauffören Allonias Sebhatu sparken av Taxi kurir. Fast i taxibranschen går det inte till som på övriga arbetsmarknaden. Sebhatu blev inte uppsagd och han får ingen uppsägningslön. Facket kan inte ens gå in och kräva förhandling. Taxi kurir behöver över huvud taget inte visa att det finns saklig grund för att skicka ut Sebhatu i arbetslöshet.
I taxi råder organiserad ansvarsflykt. Ett systemfel som gör att hela den svenska arbetsrätten och trygghetslagstiftningen sätts ur spel.
Förarna på de stora beställningscentralerna är aldrig anställda direkt av bolaget, utan hos någon av de hundratals åkare som är stenhårt uppbundna till växeln genom avtal.
Det gäller i Taxi kurir, liksom i Taxi Göteborg och Taxi Stockholm. Växelbolagen har tummen i ögat på åkarna, som är allt annat än självständiga näringsidkare. Åkarna betalar oftast en hög fast avgift för varje bil som är ansluten till växeln. Samtidigt riskerar åkerierna kännbara straffavgifter vid allehanda förseelser – exempelvis missade körningar.
Jag har under årens lopp träffat mängder av taxiåkare som är livrädda för att kritisera eller stöta sig med huvudbolaget, beställningscentralen. Livrädda för bli utsparkade.
Hela systemet är sjukt. Sinnessjukt. De stora bolagen – beställningscentralerna – tar rejält betalt av åkarna för anslutningen, sedan går Taxi kurir och lägger underbud på samhällets färdtjänstkörningar. Tjänster som åkarna är piskade att utföra, trots att resorna över huvud taget inte går ihop ekonomiskt.
Längst ner i pyramiden finns de vanliga chaufförerna. Den normala ekonomiska risk som finns i all näringsverksamhet har på ett utstuderat sätt flyttats ner på dem. På de anställda.
Förarna har inte fast, rimlig lön som andra arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden. De kör på ”procentlön”, det vill säga rakt ackord. Oftast 37 procent av den inkörda dagskassan. Saknar bolaget dessutom kollektivavtal – som i Taxi kurir – finns ingen garantilön alls. Har du inte kund i bilen, får du inte en krona i lön.
I storstäderna utgörs taxiförarkåren till allra största delen av människor som – tyvärr – har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Behöver jag skriva ut att det handlar om personer med invandrarbakgrund? Personer som inte oväntat gör allt för att behålla jobbet, när de väl fått in en fot.
Det bäddar för de slavliknade villkor som faktiskt gäller i den svenska taxibranschen. En näring som präglas av överetablering, skattefusk, missbruk av bidragsjobb, skitlöner och orimliga arbetstider.
Ska det här kunna ändras krävs radikala grepp. Du och jag kan hjälpa till genom att välja företag som åtminstone har kollektivavtal nästa gång vi åker taxi.
