Krönika. Enkronorna med inskriptionen ”Vår horkarl till kung”, har gäckat myndigheter och media en längre tid. Men nu har skaparen av mynten givit sig till känna.
Huruvida kungen är en ”horkarl” eller inte har jag inga synpunkter på. Men enligt uppgifter i pressen lär ”falskmyntaren” ha sagt att han blev förbannad och skapade myntet efter att han kommit för sent till jobbet en dag på grund av en kungakortege.
Det skälet har jag däremot mycket stor förståelse för. Folk springer maraton, cyklar i cykeltävlingar, ordnar kyparlopp och långbord mitt i gatan eller korkar igen stan med studentflak i tusental, plus alla kungakortegerna. Allt utöver det trafikkaos som ändå råder i Stockholm.
Själva myntet är faktiskt välgjort, ja till och med äkta – på baksidan. Framsidan har svarvats ur och en rundel med den nya inskriptionen har lagts dit.
Att falska pengar i allmänhet är ganska taffligt gjorda beror på att kostnaden för att göra dem naturligtvis inte får överstiga värdet av de äkta.
Annat är det i bankvärlden, där kan man falskmynta helt legalt. I en artikel i Svenska Dagbladet förklarar krönikören Anders Cervenka hur man tillverkar pengar, om än digitala (det är länge sedan Riksbankens myntfot hade någon betydelse).
Många tror kanske att bankerna lånar ut de pengar som de fått in på sparkontona. Så är det inte. Om du exempelvis vill låna fyra miljoner till en villa så är det inte så att banktjänstemannen går och hämtar en skottkärra med pengar i bankvalvet.
Med några knapptryckningar på datorn får han I stället fram summor, som lånas ut i den fasta övertygelsen att man kommer att få tillbaka dem, med ränta. Själva substansen i siffrorna, lånen, är att säkerheten till exempel finns i ett hus.
Men vad händer när huspriserna sjunker, som de gjorde i USA för ett par år sedan? Ja, då slår det stopp i hela systemet. Helt plötsligt är bankernas krediter inte längre värda något och de kan i sin tur inte fortsätta låna pengar från andra kreditinstitut (som också tryckt upp pengar med osäkra säkerheter).
Det kan låta snurrigt, och till och med nobelpristagare i ekonomi tvistar om hur det egentligen ligger till, men jag har fått lära mig att det finns ett annat ord för pengar: förtroende.
Som det är nu påminner alltihop om ett pyramidspel, som fungerar så länge det kommer nya insatser. Men när basen på pyramiden börjar minska, ja då minskar förtroendet för systemet och så småningom stjälper alltihop. Slutsatsen är att vår ekonomi inte är stort bättre än den grekiska eller italienska.
Ingen går riktigt säker ens om de skulle råka ha lite pengar på banken. De är ju också bara siffror och insättningsgarantin är satt i Euro. Så om Euron kapsejsar fungerar inte garantin och man kan titta sig i stjärnorna eller någon annanstans efter sina besparingar.
Det enda vi egentligen har är vårt mänskliga kapital, vår vänskap och att vi är beredda att ställa upp för varandra. Exempelvis i politiska och fackliga organisationer.
Fast det är klart, hade jag den omtalade enkronan i handen så skulle jag åtminstone vara god för tio tusen. Så hög lär nämligen dagsnoteringen vara på Blocket…
