”Pressa väktarbolagen att agera mänskligt i stället!”

(NY VERSION) – Att bara plocka bort Securitas från sina etiska fonder eller sälja sina aktier i ett bevakningsföretag som man anser agerar oetiskt, är en alldeles för enkel lösning. Det menar Stefan Andreason, engagerad i Transports väktarprojekt i Indien.

Stefan Andreasson har just återvänt från en 14-dags vistelse i Indien, där han håller i ett projekt med organisering av väktare i Indien. Projektet ”Security för securityworkers” har pågått i fem år och drivs med bidrag från LO-TCO Biståndsnämnd.

Han beskriver ett land, eller snarare en kontinent, där de stora bevakningsföretagen G4S och Securitas växer så det knakar. Störst är G4S med cirka 180 000 anställda.

Media har rapporterat om Svenska kyrkans beslut att sälja alla sina aktier i Securitas, liksom Swedbank och Nordeas valt att lyfta bort bolagets aktier ur sina etiska fonder. (Se artikel här intill). Men Stefan Andreasson tycker att det är fel väg att gå. Han uppmanar i stället aktieägarna att använda sitt inflytande, övervaka och pressa på de stora multinationella bevakningsbolagen i mänskligare riktning:

– Både Securitas och G4S har genomfört förändringar och förbättringar för arbetarna i Indien. Det är investerarna, som satsar pengar i bolagen, som har hjälpt oss från fackligt håll att lyfta fram frågorna om löner och drägliga arbets- och livsvillkor för väktarna.

– Investerarnas påtryckningar är en del av vår framgång. Nordea, till exempel, har skött sig ypperligt.

Väljer man att bara att sälja sina aktier eller plocka bort dem ur vissa fonder i ett företag man uppfattar som oetiskt, handlar det mest om att ”tvätta sina egna fingrar”, anser Stefan Andreasson.

– Utvecklingen går snabbare om man stannar kvar och är med och påverkar företagen. Om investerarna stöttar oss och lyssnar på fackets rapporter om förhållandena i olika länder. Men, man får inte vara naiv. Den förändring vi strävar efter kommer inte inom ett år eller två. Det är ett långsiktigt arbete som tar tid.

Andreassons uppfattning är att en rad andra bevakningsbolag uppför sig värre än både Securitas och G4S. Han resonerar kring företagskostnader och att det är svårt att begära att bolag ska göra förlustaffärer, när de ger sig ut på nya marknader.

– Men det gäller ändå att sköta sig. Hela vår bransch handlar ju om att hålla moral och etik högt och så länge bevakningsföretag inte följer landets lagar och behandlar människor anständigt finns det ingen etik i verksamheten.

I en tidigare artikel skriver Transportarbetaren om Securitas och G4S så kallade uppförandekoder, code of conduct, som Andreasson varit med och drivit igenom. Koderna säger bland annat att lönerna ska höjas till en nivå som går att ”leva på”. Det kan uttydas så att de åtminstone ska motsvara den lagliga minimilönen, där sådan finns, eller den lägsta nivån i branschen.

I övrigt anger koderna bland annat att bolagen ska följa de arbetstidsregler som gäller i landet de verkar, eller rätta sig efter standarden i aktuell inhemsk bransch.

Transports regionala skyddsombud Ulf Jarnefjord i Göteborg regerar på skrivningarna kring löner. I en kommentar till Transportarbetarens artikel påpekar han att allt fler företag ”insett att minimilönerna i de flesta produktionsländer inte är tillräckligt höga för att leva ett fullvärdigt liv” på. Han hävdar att minimilönerna i dag i en rad länder ligger ”under FN:s fattigdomsgräns på 2 dollar per dag.”

Enligt Jarnefjord ska man inte blanda ihop begreppen levnadslön, en lön som går att leva på, och minimilön. Levnadslönen ska vara tillräckligt hög för att försörja en arbetare och personens familj. Den handlar om en ” moralisk och ekonomisk minimistandard, som skall tillmötesgå arbetarens grundläggande behov och vara tillräckligt hög för att kunna förbättra arbetarens levnadsstandard”.

Stefan Andreasson uppfattar att Securitas och G4S uppfyller minikraven när det gäller löner i Indien i dag, däremot brister koncernerna när det gäller en rad lagstadgade rättigheter som bevakningspersonalen ska ha.

– Det gäller bland annat bonusar, att arbetsgivarna inte betalar in pengar till sociala avgifter och pension och inte ger ersättning för dubbel övertid, liksom olika lokala regler. Bolagen utgår från en branschstandard, och G4S och Securitas är inte ensamma om detta.

Andreasson betonar att arbetsmarknaden i jättelandet Indien är komplex och svår att greppa. Under sin senaste projektresa dit besökte han Mombay (Bombay), Trivandrum i Kerala, och Bangalore i delstaten Karnataka. Projektet omfattar även New Dehli, Kolkata (Calcutta) och har påbörjats i Sri Lanka.

– Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att varken Securitas eller G4S har koll på alla sina indiska dotterbolag. Man ska komma i håg att korruptionen är utbredd.

En vanlig arbetsgivarmodell är att låta väktare jobba i 12-timmarspass, men bara betala dem för åtta timmar, och stoppa den vinsten i egen ficka, beskriver Stefan Andreasson.

Men sedan Transport drog igång sitt projekt har han också upplevt att dotterbolagen inom jättekoncernerna nu ryckt upp sig. Det handlar bland annat om återbetalning av pengar för att väktarna själva fått betala för sina uniformer.

– På nästan samtliga företag, som vi följt upp, har jag sett en 30 procentig ökning av lönerna. Det är fortfarande inte bra, men ändå en stor höjning mot tidigare. En väktare jag träffade vid ett IT-företag i Bangalore berättade att han nu hade råd att skicka båda sina barn till skolan.

Transport samarbetar bland annat med det globala facket UNI och tillsammans kommer man nu att inrikta på att lyfta fram bra exempel på arbetsgivare som håller sig till avtal och regler. I förhoppningen att fler ska ta efter. Stefan Andreasson sammanfattar sina intryck:

– G4S och Securitas har skärpt till sig, även om de inte gått hela vägen än.

Andreasson är till vardags huvudskyddsombud på G4S i Malmö och påtagligt tagen efter resan. Han tyckte att han upplevt förfärliga levnadsförhållanden bland unga män från landsbygden som flyttar till storstan för jobb tidigare. Män som försörjer familjerna på hemorten och försöker få ihop till hemgift åt systrar som ska gifta sig. Män som packar ihop sig på små, ruffiga bostadsytor, sover och lagar mat på golvet med en gemensam toalett på taket. Jobbar tolvtimmarspass utan tillgång till toalett, utan skydd för sol och regn eller möjlighet att ta rast eller äta.

Men när Stefan Andreasson följde med några av väktarna hem till slummen i Mombay blev han djupt bedrövad:

–  Det var bland det värsta jag varit med om. Städare och väktare står längst ner på samhällskalan i Indien. Jag undrade över hur de kunde vara så glada, vänliga och trevliga mot mig, under de vidriga förhållanden de tvingas leva.

– Jag kan inte fatta att de inte ger upp, att de orkar fortsätta sina liv och skapa sammanhållning och gemenskap när det stinker skit och urin och smuts rinner utanför skjulen de bor i. I slummen gäller andra lagar än i samhället i stort. Polisen vågar sig inte in.

– Om någon av oss hamnade i sådana förhållanden, så tror jag att vi bara skulle lägga oss ner och dö. Men där lekte barnen och man hörde skratt. Det bara snurrade i huvudet på mig. De människor jag mötte på resan lever kvar inom mig, säger Stefan Andreasson.