Krönika. Jag kröp eller rättare sagt ålade mig in igenom fönstret. Plötsligt stod jag i köket till vårt sommarhus som inte finns mer. Dofterna var där, av solvarmt trä. Jag började gå inåt. I lillrummet låg min moster och sov. I storrummet var det ingen. Men sedan träffade jag dem. Mina föräldrar, längst in, i det innersta rummet.
Jag tänker ibland att jag skulle vilja bli riktigt, riktigt gammal för att som man säger, ”gå i barndom”. Det är ju så underligt detta, att ju längre bort man kommer från de första åren, ju tydligare och flera blir minnesbilderna. Det var ju därför som Ivar Lo-Johansson skrev igen om sin barndom, de första böckerna hade inte varit innehållsrika nog. Han hade varit för ung, han hade inte kommit sina minnen tillräckligt nära.
På sistone har jag dragits mer och mer till barndomsskildringar i litteraturen. Givetvis är det mina egna minnen jag söker.
”Han”, en pojke besatt av cricket. En vit sydafrikan. Enkla förhållanden. Mobbad i skolan för att han sagt sig vara katolik. Bara för att han inte visste vad han var. Och nu måste han fortsätta vara katolik. Hemma på gräsmattan bygger han en osannolik maskin. En bollkastare som han med hjälp av ett långt gummiband kan utlösa själv. Så har han sin kastare. Och han kan slå. Det är nobelpristagaren JM Coetzee som i sin ”Pojkår” berättar. Maskinen får mig att minnas ”Skruttan”. Hästen av träplank och aspstammar som min far sågade och spikade ihop åt mig. Det var en hög häst. Med stigbyglar av rep. Det var svårt att sitta upp på Skruttan, och det var något av tjusningen. Jäklar vad vi red och vad vi sköt omkring oss, min sommarkompis och jag.
Sedan befinner jag mig i Paris. På just den en gata som blivit en vistelseadress i nutiden för mig och min man. Den lilla fransyskan går i skolan där, på Rue de Alésia, efter att ha skilts åt från sin ryska mor och från sin tidiga ryska barndom. Återigen lukterna. Inomhusmörkret. Barnet som en besökare, en främling och utböling, i de storas värld. Men hennes styv-mormor kommer på besök. Medan hon stirrar på den gamla kvinnans leverfläckade händer, äter de morotssylt tillsammans. De är ensamma om att uppskatta den sylten. Flickan är den franska författaren Nathalie Sarraute som 82 år gammal skriver ”Innan bilden bleknat”. Min morotssylt blir när pappa och jag leker mat. Vi mosar nyplockade hallon på knäckebröd och saltar lätt. Kan det ha varit gott? Jodå, eftersom han och jag konspirerar mot resten av världen blir det gott.
Influensan golvar mig. När feberdimmorna lättar trevar jag efter ännu en barndomsskildring. Maxim Gorkij tar mig till det förrevolutionära Ryssland. Byn ser ut som något Chagall målat. Människorna har skarpa konturer. De frustar och slår. De ber ortodoxa böner och gör fula affärer. De sjunger och super. Och jag minns min ingifta morbror från Loos och min häpnad när han gick rätt igenom dassets mellanvägg så plank och stickor for. Efter det behövde man inte pratas vid genom kvisthålen längre…
Som ekens alla slingrande grenar letar sig högt mot ljuset, söker sig dess spegelbild, rötterna, allt djupare ned i minnenas såväl sött som syrligt doftande mylla.
