Krönika. Det är något speciellt när en författare går bort. Det blir liksom en stoppsträcka innan man fattar att det verkligen har hänt. Böckerna finns ju kvar och författaren är på något sätt närvarande i dem, som när han eller hon levde.
Extra svårt är det att förstå att en folkkär författare som Ove Allansson har lämnat oss. Han var ju den store mästaren på att skildra själva livet.
Inte på det enskilda navelskådande sättet som är så vanligt i litteraturen, där det mesta är ett stort JAG, medan resten av världen beskrivs som ett suddigt töcken.
Ove Allansson hade i stället det som utmärker en arbetarförfattare: ett VI där varje enskild person, bra eller dålig, skurkaktig eller solidarisk, hade en plats i det ständiga drama som är verkligheten.
En plats där anpassning var första tipset men när det inte gick, protest på mer eller mindre listiga sätt. Och allt inrymt i historierna. De som sjöfolk och chaufförer är så bra på att berätta. Men som så lätt glöms bort.
Men Ove Allansson stoppade upp tidens flod för några ögonblick, samlade och skrev ner. Samtidigt kämpade han politiskt för bättre arbetsförhållanden åt sjöfolket.
Han hade själv varit på sjön i många år som reparatör och såg sjömanslivets förändring. Från styckegodsare som gick mellan hamnarna till stora containerfartyg.
Hans författargärning med ett trettiotal böcker är också ett dokument över en tid som flytt då fler svenskar bemannade båtarna.
Jag har inte läst allt av honom och jag kände inte honom jättebra. Men vi har setts då och då, haft telefonkontakt och framför allt har vi skickat böcker till varandra när vi kommit med något nytt.
Hans vänliga iakttagande förmåga, att han ständigt kunde förnya sig och skriva om vitt skilda saker, som i De kosmiska havens bokanjärer eller Blues för Maria, och att han alltid såg till människan, var hans styrkor.
För mig som läsare gav han ständigt något nytt, ömsint och eftersinnande. Och för mig som författare gav han exempel ”Såhär kan du göra” och jag lånade också ordet ”samtiga” av honom
i en novell.
Där jag verkar, i det stormiga hav som är litteraturen, är det nästan omöjligt att alltid hamna rätt. Men hans författarskap var som en tryggt blinkade fyr. En som fanns där och som på något sätt alltid kommer att finnas där.
