Krönika. "jag är också människa / jag behöver mat på bordet / ett jobb att gå till / värdighet / jag är inte osynlig" Ovanstående ord är inledningen på Jenny Wrangborgs dikt "Jag är människa" och det är den jag tänker på när jag läser ett pressmeddelande från mitt bevakningsföretag.
Pressmeddelandet är så käckt skrivet: ”I en omfattande bedömning av framtida behov ser vi oss tjäna mest på att ingå ett partnerskap med ett företag som har spetskompetens inom digital utveckling. Med detta samarbete förstärker vi vårt fokus på att bli best in class.”
Ordet ”outsourcing” nämns inte. Att outsourca delar av verksamheten till ett utländskt företag innebär i det här fallet att 100 personer på det företag jag jobbar på måste gå. Om man får stanna kvar väntar väl omplacering med lönesänkning.
Oron, osäkerheten och otryggheten har lagt sig som ett tungt täcke över högkvarteret. Vem kommer att bli uppsagd? Vem får stanna kvar? Tänk dig att du har jobbat 20 år på lönekontoret och plötsligt får veta att du kommer att bli uppsagd på grund av arbetsbrist, en arbetsbrist som de facto har skapats av det företag du har jobbat för i över 20 år… vilken jävla käftsmäll. Vi som jobbar på golvet, vi som endast är anställningsnummer, vi är vana vid att leva med denna otrygghet, vilket jag vill återkomma till i en senare krönika.
Beslutet att outsourca en verksamhet handlar i 99 fall av 100 om en önskan att pressa kostnader så även för det bevakningsföretag jag jobbar för. Fler och fler företag i Sverige har outsourcat delar av sin verksamhet och ibland tänker jag att snart har vi outsourcat hela vårt samhälle men vad företagen har glömt är att bakom varje anställningsnummer, bakom varje uppsägning finns en människa och tårarna vill tränga fram när jag kommer till slutet på Wrangborgs dikt:
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en
snabbare modell
för jag är ingen maskin
jag är människa
jag är så nära
