Krönika. Med ålder och erfarenhet tycker jag att man bör klara av vissa saker. Som att lotsa bil och släp med ett tjugotal lossningar i Stockholms industrier och lager. Eller köra lastbil till Schweiz med dess alpvägar och tullköer. I den litterära världen kan jag hålla föredrag för flera hundra personer i en samlingssal eller för tio personer på ett bibliotek. Men då jag fick i uppdrag att åka till en yrkesskola för blivande bilmekar och chaufförer för att hålla i en workshop med poesi, blev jag osäker.
Jag tog fakirtåget vid sextiden från Stockholm till Sundsvall. Vid tio stod jag framför en skola i gråaste betong som bara alltför mycket minde mig om min egen, inte helt lyckade, skolgång.
Vad hade jag att förmedla under nästan en hel dag om poesi? Och vad skulle jag säga om mitt eget skrivande? Även om jag skrivit några böcker, så började det en gång som en fyllegrej på en fest.
Inne i skolan blev jag varmt mottagen av läraren. Hon hade stora förväntningar inför dagen, vilket dock inte stärkte mig. Så vad göra?
Framför eleverna i det välfyllda klassrummet började jag med att berätta om – festen. Om hur vi åt och drack och om hur min kompis poeten, frampå småtimmarna stod på ett bord och deklamerade dikter. Tills bordet brakade. Och om hur jag nästa dag, mycket trött, satt i lastbilshytten och tänkte: Kan han, som inte är det minsta svartsynt och svårmodig, skriva dikter så kan väl jag. Varpå jag skrev en dikt på ett orderblock.
Sedan blev det en vana, nästan en mani att skriva när jag drog kemilass runt i Sverige. Ett sätt att få ordning på tillvaron – och hålla sig vaken.
Jag läste upp några av dikterna för klassen och sa sedan.
– Nu är det er tur! Ni får en halvtimme på er att skriva vad ni vill.
– Precis vad vi vill? frågade en av killarna med basebollmössa.
– Såklart, sa jag. Det är ju era ord!
Resutatet blev över förväntan. Det kom dikter som denna:
På väg hem/däcken viner i asfalten
natten vilar tyst i mörkret
alla sover/vevar ner rutan
känner nattens friska luft fläkta/
friheten vandrar genom mina lungor
(Robin Bodén)
Efter lunchen fick de tre ämnen att dikta om: arbete, kärlek och ilska. Några elever hade svårt att komma i gång, medan de andra gick på som grävmaskiner.
Men jag ville att alla skulle vara med och det fick bära eller brista, jag försökte med en analys av en kärleksdikt jag skrivit:
Hon är så ömtålig och så känslig
att klockorna stannar
vinden vänder,
bara solen fortsätter vandra
– Vad kan man säga om personen i dikten, undrade jag. Att hon är förvirrad och överkänslig? Men är man det om man kan få klockorna att stanna och vinden att vända? Är hon inte rätt stark ändå?
Det var som om något klack till i det kollektiva undermedvetna och nu skrev alla, och alla ville ha sina dikter upplästa och kommenterade. Det blev som en fest och när dagen var slut kom flera elever och skakade hand innan de rusade ut.
Mig gav deras dikter om kärlek och längtan, och om hur det är att arbeta på farsans gård när andra badar och äter glass, den bästa dagen i mitt skrivande liv.
